Jobba fram tills man blir 75?

Det tror jag nog kan vara bra ide, bara man är frisk, pigg och vill det.
Så varför inte fortsätta att göra nytta här i livet?
Känna sig behövd och vara i sociala sammanhang det mår man bara bra av.
Det är så många som utbildar sig här i Sverige fram tills de är långt över 30.
Sen vill man oftast skaffa barn osvd.
Då man väl ska ut i arbetslivet så är det inte mycket tid kvar att jobba fram till pensionen.
Personligen så har jag knappt börjat utbilda mig eller jobba än och jag är snart 30.
Stressen att inte hinna jobba med det man tycker om och att livet bara rinner ut i sanden utan någon nytta.
Jag skulle vilja hinna jobba med det man vill och tycker om.
Om man älskar sitt jobb då borde man inte bli så fort less på att jobba.
Fast även om man älskar sitt jobb så kan man bli less på den, men då kan man ta paus och prova på något annat.
Jag förundras alltid över 75 åringar som är pigare än jag. Då skämms man nästan att sitta bredvid de och klaga på sina krämpor.
Det sägs att vi lever allt längre men det känns som tvärtom vi blir allt sjukare och egoistiska, fokuserar alldelas för mycket på oss själva, sitter och tycker synd om oss själva. Har man den inställningen då kanske ingen orkar jobba fram tills 75.
Under min barndom/uppväxt har jag jobbat från morgon till kväll med tungt fysiska krävande jobb men man mådde bättre, var mer gladare och stolt över det jobb man åstadkom med egna bara händer,  även om kroppen värkte och skrek av trötthet.
Idag sitter vi mest still och blir allt mer deprimerade, slöa och trötta.
Jag tror att alla mår bra av att jobba och behöver jobba.

back too you

Nu har jag nog inte så många läsare kvar här, men det är ju inte så konstigt så dålig som jag var på att skriva här.
En kompis har inspirerat mig att börja skriva igen och framförallt lägga upp bilder.
Så här har ni mig tillbaka, mina tankar, min vardag som mamma, fru, arbetsökande...

Kultur mat...

I helgen har CFP konferans. Igår hade vi kultur mat, jag stog för rysk mat.
Det blev korvsoppa: Soljanka och rissallad med krabbsticks.
Allt gick bra, det var en stor fest, kom mycket folk och många goda rätter från olika länder.
Lärde känna några ryssar till, vilket var så roligt, dels att de har också en pojke bara 1 månad yngre Dani och en av kvinnorna var ryska lärare. Kanske blir det lättare att lära Dani ryska ändå, när han kommer att ha ryska kompisar att prata med.
Dani är så duktig, jag är så stolt över honom. Han är en riktig charmtroll, glad och fartig.
Kryper in i alla vrån, ställer sig upp, står förvisso bara i några sekunder men ändå.Sätter sig själv från kryppläget.
Han går om man håller hans händer.
Han experimenterar med olika ljud. Förstår odet: Neljzja(du får inte)
Det finns så mycket att skriva om honom och hans utveckling som går med rasande fart.
Dock inga tänder än, biter och suger på allt, dreglar konstant, med allt detta har han gjort nu i 4 månader och vi har väntat och väntat och väntat, men inga tänder=(
Min vardag har blivit lättare och ljusare. Det är roliga att gå ut på solskenspromenader, umgår med vänner,eller sitta, så smultron på balkongen. Man är inte lika låst hemma. Nu känns det så underbart att ha barn, men det var tuffa första 5-6 månader.
Snart ska jag och T åka till Rom, det längtar jag efter så otroligt mycket. Bara äta gott, strosa omkring i det vackra staden och njuta av dess kultur och historia.

Alla hjärtans dag!!!

Sånadär dagar som idag.
Då solen skiner och ger hopp och glädje åt kalla frusna, trötta själen.
Helt plötsligt återvänder inspirationen, man vill så mycket, men tröttheten släpper inte riktigt taget om en.
Det är frustrerande, det är vackert ute, men solen lurar en, det är ju svinkallt.
Då är det frustrerande att man inte kan njuta av solen fullt ut, utan bara genom skitiga fönster.
Blir inte bättre av att klä på sig allt man äger och har och gå ut.
Men Daniel helt ärligt blir sjuk så fort man går ut så fort det är kallare än 10 grader.
Han hostar och snorar. Mitt hjärta värker när man ser hur han kämpar med att andas.
Men just det idag skulle ju jag vara positiv.

Alla hjärtans dag, den firas inte så mycket här, iallafall inte på samma sätt som i Ryssland.
En vän till mig sa härom dan att alla hjärtans dag är hemsk dag för de som inte ha någon partner.
Men i Ryssland är den inte bara för de som ha någon att kramas och pussas med, utan den är för ALLA, det är dagen då man ska visa lite extra kärlek till varandra, upmuntra varandra, ALLA behöver kärlek.
Synd att man ska behöva ha EN sådan dag, man skulle inte behöva göra det bara 1 gång per år. Det borde man göra varje dag.
I Ryssland förutom blomor och choklad får man anonyma härtan med kärleksförklaringar. Jag har spara alla genom åren och idag tar jag fram de och läser igenom, det gör mig så rörd och glad. Samtidigt som det känns som man var en hel annan person då. Att idag är jag inte samma person som man var då, glad, pigg, fräschs=) Idag skulle nog man inte få så många kärleksförklaringar i hjärtan=(

Tillbaka till min son som är värdens sötaste unge, det är bara så.
Han har så många sortens leenden, den luriga är den som få en att smällta. Då ser han ut som toker, en liten troll. Pratar mycket, speciellt när han just ska sova, T påstår att det har han fått från mig.
T säger att skillnaden är att man behöver inte ligga bredvid och lyssna och ge honom respons hela tiden.
Daniel grepar tag i leksaker och allt ska in i mun, han håller mest med vänster hand och T påstår just därför att han blir vänserhänt. Hoppas inte det.
I Ryssland är det fortfarande fullt att vara vänserhänt och många klassar det fortfarande som handikap och man tränar bort det i skolan.  Han sitter nästan själv.
Igår var en stor dag för honom då han för första gången fick äta gröt men sked.
Man har ju blivit varnad att i början, spottar de ut det mästa och en sked räcker att börja med.
Men inte min son, som åt upp en dl gröt med god apptit, ville ha mer och inte mycket som hamnade vid sidan om.
Allt gick in raka vägen till munnen. Att man kan bli så glad och lycklig av att ens barn äter och äter med glädjen.
Jag vet det kommer tid då jag kommer längta efter flaska eller ammningen igen.
Nej nu kan jag inte sitta längre och lata mig, berg av disk och dammsugningen kallar på en.

Ha en uderbar Alla hjärtans dag, hoppas att det finns någon som säger till dig idag hur mycket du betyder och är älskad. Och då menar jag inte bara en partner, utan det kan vara vänner, syskorn, föräldrar.


Falskhet

En av det värsta jag vet är falskhet.
Falska kramar, falska "hur mår du?"och så pratar man snabbt vidare om något annat innan man ens hinner svara på frågan. Falska "jag tycker om dig"men vissa tydligt att man inte bryr sig.
Varför kan man inte vara ärlig istället. Det kan vara så sårande att se falskheten emot en, speciellt från en som står en  nära.


Småbarnsförälder

Att vara småbarns förälder är så krävande.
Alla som sa att man ska njuta av den här tiden då de är så små, då de bara ligger där så snällt och suger på bröstet och sover i maaaasssoooor.
På det vill jag svara, inte mitt barn. Eller har jag något fel på just mitt barn, som vägrade sova och karvade med maten.
Första två månader var rent av hemska, med alla hormoner som spökade och allt nytt i att ta hand om ett nytt liv.
Vara så uppbunden, allt handlade om att mata, byta, och få honom att sova så att han orkar äta och få bli utvilad av en sammanhängande sömn. Inte tal om natten, ständig uppvaknandet och skrikandet.
Det var en kamp varje dag. Varje dag trodde man att"inte en dag till","inte en natt till utan sömn".
Varje dag trodde man att man inte pallar mer, att man skulle ge upp allt.
Dagarna flöt ihop, man gick där som en zoombi, oduschad med stripigt hår åt alla hål och morgonrock.
Ska detta vara njutningen?
Så fick man höra tröstande ord som"två första månader är som en förlängd graviditet, det värsta tiden, sen blir det bättre"
Ok, hm, min graviditet var rena rama semester mot de första månader som mamma.
Helt plötsligt ville man stoppa in barnet i magen igen, där den var så snäll och sköttsam och fick all näring den behövde, utan att man behövde ansränga sig så mycket.
Den tredje månaden kom, och man slappnade av och helt plötsligt var det lätt och underbart att ha ett littet barn.
Det värsta var över tänkte man och det märktes.
Helt plötsligt fick man sova stor sätt hela nätterna igenom och pojken var mycket gladare, skrattande och log sitt sockersöta leende så att man smälte. Allt var frid och fröjd, "det värsta var över- tänkte man"
Men så helt plötsligt blir det bakslag, ja just det, den blev man ju varnad för.
Men en hel månad med en bebis som vägrade äta, man fick truga i tills man blev helt svettig och sova fick man max 2 timmar åt gången. Tillbaka på rutan ett.
Nu är mitt lilla skatt 4 månader, tiden går fort och man orkar mer än man tror.
I det stora hela är Daniel offtast glad, prattsam och pigg om han få i sig mat som han behöver och få sova ut på dagar och nätter. Då blir man mycket piggare och gladare själv.


Det blev kanske lång förrvirrande inlägg, men så blir det när man skriver så sällan och är småbarnsförälder.


Att vara mammaledig är ingen ledighet!

5 månader har gått sen jag var här sist.
Det slog mig hur mycket det egentligen hänt. På något sätt känner jag mig annorlunda nu.
Mitt liv, hela min tillvaro har vänds upp och ner.
Eller snarare de senaste 2 månader har förändrat mig så mycket.
De har lärt mig att inte bara tänka på mig själv.
Visade min sämsta, otåliga sida, men även bevisade att man orkar mer än man tror.
Lärt mig hur beroende ett litet barn är av föräldrar.

Det började på onsdag den 6 oktober och slutade med att vi fick se vår lilla pojke för första gången
den 7 oktober 09:25. Allt kan summeras med en tuff start med en 36 timmars värkar, pojken läggs in på barn 4
med infektionen, sänkan på 43, mycket oro, tårar, lite sömn.
En vecka senare fick vi äntligen åka hem.
De här två manaderna har varit så omtumlande, med hormoner upp och ner, lite sömn och allmän trött och otålig på allt och alla. Många gånger blev man rädd för sig själv och kände inte igen sig själv.
Kändes som om man tappade sig själv någonstans på vägen och en annan främling bodde i ens kropp.
Min första 6 timmars sammanhängande sömn fick jag 3,5 veckor efter förlossningen
och det tack vare min kära syster.
Som tack och lov mer eller mindre tvingade stolta mig att ta emot hennnes hjälp.
Jag ska ju vara en stark riktig ryss som klarar allt. (jobba på fältet, ta hand om mannen och hemmet direkt efter förlossningen)
Efter mycket velande fick vår lila son hetta: Daniel Vladimir. Det kändes så stort och ansvarsfullt att bestämma vad han skulle hetta.

Nu tillbaka till rubriken på inlägget.
Det borde inte kallas mammaledighet, utan mammaslit. Det är minst sagt ett 200% jobb.
Första tiden hann jag varken äta, dusha eller gå på toa.
Jag som hade stora planer med allt jag skulle hinna när jag är mammaledig.
Det fanns inte på karta att man skulle hinna göra något här inte.
Ingen sömn, känna sig bunden, ingen frihet, en mjölkmaskin.
Helt plötsligt är man inte själv längre, det är annan man ska tänka på och ta hand om hela tiden.
Även om jag har försökt att förberedda mig på att det skulle bli tufft i början, men att det skulle bli såå tungt hade jag inte kunnat ens föreställa mig. 
Det stämmer verkligen det man mammor brukar säga
"Man vet inte hur det är förrän man står där med barnet i famnen"

Inte heller vågar man vara ärlig i detta samhälle och erkänna hur tungt det är.
Att man vissa dagar blir så arg och nära att tappa behäskningen, att man inte alltid känner det vilkorslösa kärleken till barnet, när den bara vill ha och vill ha av en och inte ger något tillbaka(i allafall första tiden).
Alla hemska tankar som kommer till en, sen blir det inte bättre av att man börjar må dåligt och få dålig samvette,  känna sig en urursel som mamma som ens tänker sådana tankar och inte älskar sitt barn från början.
Jag som trodde ändå att var en barnkär person. Men kände mig helt plötsligt som ett monster.
För min del orkade man inte tänka på kärleken till barnet i början. Det var så mycket hormoner och praktiska saker som skulle fungera. Ammningen till exempel skulle man kunna skriva en hel bok om.
Allt detta tystas ned mer eller mindre.
Man ska måla upp en fasad att allt är bra fast det är kaos innombord egentligen.
Till alla som känner så vill jag uppmana att vara ärliga, erkänna.
Det är inget konsting att känna frustration och ilska. Du är ingen dålig mamma för det.
Jag blev förvånad hur många som egentligen har kännt likadant och tänkt hemska tankar om sina barn.
Människor som jag trodde var duktiga, starka och präktiga.
Man är bara en mäniska.
När man erkände för sig själv, och fick veta att man är inte ensam om det.
Först efter det kunde man acceptera det och koncentrera sig på att lära sig att behärska sig.
Det är inte barnets fel, den ligger där så liten och hjälplös och väntar på att få mat, närhet, bli ompyslad
Kom ihåg att det är inte barnet du arg på utan själva situationen, men det är lätt att det går ut över barnet.
Det Lilla livet rå inte för att den är hungrig eller har ont i magen.

Kärleken växer mer och mer för varje dag till min lilla solstråle.
Den kom inte på direkten, men det betyder inte att man inte älskar sitt barn för det, eller att det är för sent att börja älska den.

Stormen har börjat att lungna ned sig eller är det jag som har börjat att slapna av i mammarollen.








Semester är slut!

Tänkte bara skriva att jag lever och allt är bra i stort sätt.

Sen ultraljudet har det hänt mycket.
Barnet sparkar för fullt varenda dag, trodde inte att den skulle sparka så mycket.
Men det känns skönt, då vet man att den lever.
Träffarna hos barnmorska har blivit tätare och varje gång få man höra barnets hjärtljud.
Det är en häftig känsla att höra lilla hjärta dunka så snabbt.
Magen har blivit större och allt mer i vägen.
Man känner sig redan så klumpig, och ändå är det nästan 3 månader kvar.
Det har fortfarande inte riktigt gått in i en att man ska bli mamma, att man ska få ett liv att ansvara för,
men det kommer väl, hoppas jag.

Nu till något annat än barnet.
Jag har äntligen fått permanent uppenhållstillstånd så där efter 10 år i Sverige.
Det känns skönt, nu behöver man inte krångla med migrationsverket något mer och aldrig oroa sig för att bli utkastad från Sverige. Ett stort sten fallit från mig.
Nu kan man andas ut.

Det blev ingen Rysslands resa i sommar, av många olika anlädningar.
Bilen, graviditeten, för lite tid osvd.
Det blev istället 3 dagar i Stockholm på ryska ambassaden.
Nu har man äntligen fått stämpel i mitt ryska pass om att jag är gift, så där efter 3 års äktenskap.
Kvar är bara att hoppas byta efternamn och pass i Ryssland men det få blir i framtiden.
Vi har kommit halvvägs iallafall.
Skulle inte bli förvånad att med barnets födelse kommer massa myndighets krångel också.
Det är inte lså ätt att vara gift med en utlänning för en ryss tydligen.

Istället tillbringade jag min semester ett par dagar i Norge, ett par dagar i Bäsksjö,sista dagar på Lapis och mellan allt detta på 3 bröllop.
Få se om jag orkar lägga upp några bilder sen.
På balkongen blommar blommor som jag har sått i våras.
Stolt blir man att det lyckades. Nästa år kanske det blir något gott också.
Nu är min semester slut och vardagen rullar på.

Som ni ser har jag inte gått under jorden=)




Ultraljud

Kom precis från första ultraljuds undersökningen.
Nu är det mer verkligt, att det är ett liv där.
Det var nästan som en shock att se bebisen där inne som sparkar och viftar med händerna och jäspar då och då.
En sött bebis, med låååånga ben(som pappas)stor mun(som pappas)stora ögon.
Såg inget mammas än=(
Kan inte beskriva känslan, man går som i en lyckobubblan.
Kan inte se nog på bilerna vi fick med oss.
Nu kan jag slappna av och förbereda mig att bli mamma.
Hjälp, hur ska det gå till, jag är ju själv som ett barn...


Jag är TILLBAKA och Gravid=)

Jag är tillbaka efter ett låååång uppehåll.
Mina få trogna läsare, ni har inte missat så mycket.
De senaste månaderna har jag tolkat en hel del, en vecka i Ryssland, en vecka i på tolk turnè i norra Sverige.
Mycket översättnings arbeten hemma vid osvd.
På det har jag jobbat på mitt vanliga jobb.

Största händelse har varit att jag har fått veta att jag är GRAVID.
Så min blogg hädänefter kommer nog handla mycket om graviditeten och barn=)
Är inne på min 19 vecka och om ytterligare en vecka ska jag på ultraljud för första gången.
Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att få se barnet åtminstonne på en bildskärm och höra dess hjärtljud.Kanske efter det blir allt mer verkligt.
Slippa oroa sig om det är något fel, eller tveksamheten över att det är verkligen ett liv där inne.
Vissa dagar känner man sig jätte gravid=)man mår illa,sover mycket, magen känns större,konditionen är mycket sämre osvd. Vissa dagar däremot, känner man sig som vanlig, magen känns liten, man mår inte illa, är piggare osvd. Ibland tror man att man känner några rörelsen i magen och ibland tror man att dett är inbildning.
Det pendlar mycket.
Det är verkligen olika från person till person.
Till exempel alla säger att första tre månaderna är värst sen blir det bättre.
Kan säga att det är helt tvärtom för mig.
Första tre månaderna sov ja konstant och hade jätte ont i magen men inte mer än det, mådde väldigt sällan illa.
Nu däremot mår man mycket sämre, mår illa nästan hela tiden, täppt i näsan, ont i magen(ibland).
Jag har kräkits mer än dubbelt så mycket den här 4 e månaden än de tre första månaderna.

Det är så fassionerande att följa barnets uttveckling. Tänkt att Gud har tänkt ut allt i minsta delatj.

Det finns mycket att skriva om det men det få räcka för den här gången.


2 år!!!!

Idag har bloggen hängt med mig i 2 hela år=)

Har dock tappat all lust att skriva i den det senaste tiden.
När det finns mycket att skriva om;
antingen är man för lat, inte har tid att skriva eller har svårt att sätta ord på det.
Eller helt enkelt så finns det inte så mycket att skriva om.

Sämsta sida av Ryssland-Korruption

-Att vända sig till polisen när man behöver deras hjälp och stöd.
Lita på att de hjälper för att det är deras uppgift, känna sig trygg och beskyddat.
Att lagen är inte ens fiende.
-Att ha rätt till en bra advokat, som vill hjälpa och inte BARA tjäna pengar.
-Att kunna lita på lärarna som sätter betyg på de kunskaper du har och inte hur mycket pengar du är berädd att betala för att klara en viss kurs.
-Att köra bil utan att bli ruinerad av alla mutor.
Allt det här tar man så förgivet här iSverige.
Sverige är förskonad från korruption.
Allt det här har jag vant mig att lita på de senaste 10 åren som jag har bott här.
Därför skulle jag inte kunna bo i Ryssland en längre tid nu.

Jag lider med mina vänner och släktningar som lever i ständig skräck.
Mammor och barn som blir misshandlad hemma,
som är så ensamma och uttelämnade från all hjälp från myndigheterna.
Som inte ha råd att köpa sig hjälp.
Som inte ha NÅGON att vända sig till och räkna med hjälp som de har RÄTT till.
Ingen litar på myndigheter. Varför finns de där då?
Att ungdommar måste betala för sina betyg, spellar ingen roll hur bra deras kunskaper är.
Det är så sjukt. Landet utvecklas inte lika bra så länge korruption finns.
När jag var yngre och växte upp med det så visste jag inget annat.
Det var det "normala".
Man visste att man inte kunde lita på någon, att man var tvungen att klara sig själv så gott det gick.
Att det var lönlöst att vända sig till polisen.
Nu har jag fått se en annan sida av det.
Att det är inte alls normalt med korruption.
Att det går och lita på myndigheter.
Det går att få det hjälp man har rätt till utan att det ska kosta skortan.
De som har varit med om det, de kommer nog att förstå mig.




Berg och dalbana....

Ena dagen är man på topp, allt är ljust, fylld med glädje och hopp.
Andra dagen är allt mörkt, grått och trist.
Livet är som berg och dalbana.
Upp och ner, ner och upp.

Tänk att tappetseringen av lägenheten kan få en att må bättre.
Igår blev det äntligen klart. 
Med det känns som ett nytt liv har börjat.
Med ny, ren och fräsh blad.
Även om allt stormar omkring så har man ett trygg och fint hem att komma till.

Med jobbet är det sämre med, men det känns relativt lungt ändå.
Jah har fått förtröstan på Gud tillbaka.
Då känns allt genast mycket lungnare.

Jag kanske ska för första gången översätta en bok från svenksa till ryska.
"Helighets längtan" av Peter Haldolf.
Ryssarna behöver en sån bok.
Det är gratis men bra erfarenhet för mig.



70 000kr flyger iväg på Nyårsafton

Enlingt rykten har Umeå kommun lagt ut 70 000 kr på fyrverketi på Nyårsafton i år!!!






2010

2010 börjar med sjukt mycket snö.
Jag tog mig knappt fram till jobbet, sladdade runt i varenda kurva, vägarna är oplogade.
Ser det som ett mirakel att jag nåde målet till slut.
Snön fräker ner och man ser inte mycket av vägen.
Det är tur att det är lössnö iallafal.

Nyårs löften
Det är nog första och sista gång jag hade dem.
Eftersom redan på andra timmen på 2010 bröt jag varenda nyårslöfte.
(måste tilläggas att löfterna var inte så lätta som att sluta äta godis t.ex)
Varför tror man att det är något magiskt med just nyårslöften?
Det är ett nytt år men allt är det samma.
Ingenting förändras bara så där över en natt.

Vi hade ett underbart firandet med våra underbara vänner,
med oootroligt god mat, skratt och sammanfattning
av det gamla året. Vi pratade om det som har varit bra under den gångna året,
det man är tacksam över och det man önskar sig av det nya året.
Första gånen på mitt 5 år som jag har bott här i Umeå var vi i stan(i centrumet) på tolv slaget.
Det har ju pratats om den stora sattsningen som komunen la ut på nyårs fyrverkeri.
Vi kunde bara inte låta bli åka och se på det.
Det var maffigt, vackert.
Kunde har slutat dåligt för mig och min man som fick smällare på oss.
(tack och lov nuddade det bara T kind och min arm)
Vi var i stan bara en 15 och det räckte verkligen kan man säga.
Det var sååå otroligt mycket folk.
Sen avslutade vi med en vikning och spel.
Det blev inte mycket sömn för mig som skulle jobba.
Men nöjd är man.
Det här året blir det 10 år sen jag "kom hit" (flyttat) till Sverige.
Helt otroligt vad tiden går fort.
Man kan inte låta bli att undra över vad 2010 har i beredskap åt oss.




RSS 2.0