Jelena

Nu har det gått tre veckor sedan vi kom hit till Ryssland.

Idag har vi äntligen fixat Internet till våran bärbara dator, så nu kan vi ha bättre kontakt med omvärlden.

Resan hit tog fyra dagar, som vi hade räknat med.

Egentligen skulle jag vilja lägga upp karta på hur vi har kört, vilken väg osv. men det få blir bara med ord än så länge, eftersom vi inte har den bästa uppkopplingen här.

Vi började våran färd på kvällen den 16 september(så fort vi fick våran bil lagat)

Sov över hos släktingar i Luleå.

Den 17 sept åkte vi iväg tidigt...genom Haparanda och genom härliga vägar i Finland.

Där utnyttjade jag mitt körkort med glädje, fast Tobias ändå körde mesta dels.

Vi var framme i Lappenranta (finska-ryska gränsen) vid åtta tiden finsk tid(sju svensk tid).

Vi blev glatt överraskad eftersom vi slapp ta ut all packning ur bilen, för vi hade Myyycke ..bilen var propp full. Men poliserna bad oss bara öppna bagaget och kollade snabbt.

Det som tog tid det ät att fylla i papperet om bilen, först skulle jag fylla i eftersom bilen stod skriven på mig, sen ändrade de sig och sa att eftersom Tobias kör och han inte är ryss så var det bättre att skriva på honom. I slut ändan fick vi ett tillstånds papper som säger att vi få köra med utländsk bil i Ryssland men som vi var tvungna att förlänga om två veckor där vi skulle stanna och registrera oss. Det var en stor lättnad och tacksägelse att vi gick igenom tullen så relativt snabbt och utan problem.

Man märkte direkt att man var i Ryssland, väg standarden var mycket sämre, inte många väg markeringar, inga reflexer vid vägar, det var kolsvart och bilarna körde om som galningar.

Det korta biten som vi åkte till Viborg var jobbigt att åka, man ville komma fram efter en hel dag i bilen. Att det var så mörkt att man inte såg så mycket av vägen var också påfrestande.

Till slut hittade vi fram till henne som vi skulle sova över hos.

Kändes skönt med en riktig toa och en riktig säng.

Dagen efter tog vi lite sovmorgon, vi träffade snabbt en kompis till mig och sen fortsatte vi färden vidare mot Moskva. Det tog minst två timmar innan vi var förbi Sankt Petersburg.

Vägar var hyfsad bra, med tre till fyr fillig väg men tjockt med trafik.

Det tog verkligen sin tid att ta sig till Moskva, mycket vägarbetet, många stora lastbilar, många galna ryssar med sin lada som körde om på mest galnaste sätt.

Man hade verkligen livet som insats när man åkte till bil i Ryssland, med dess trafik, väg standarden, och ryssar som skulle fram först till varje pris, spelar ingen roll hur farligt det är.

Vid tio tiden på kvällen kom vi äntligen in i Moskva.

Vi körde inte in till hjärtat av Moskva. Det kändes som Guds ledning när vi stannade vid en mack och frågade en som jobbade där hur vi skulle köra. Det var en som äntligen kunde verkligen förklara vägen. Om vi inte hade stannat när vi hade då skulle vi kört fel.

Tobias körde på till ett på natten, sen hittade vi äntligen ett motell vid vägen mellan Moskva och Vladimir. Vi var tvungna att ta oss in på något hotell för att Tobias var tvungen att registrera sig inom tre dagar. Där fick vi veta att lagen som förut tillät att registrera utlänningar på ett hotell har ändrats till att man inte tillät att göra det länge utan den skulle man göra genom pass konsulatet. Vi hade inte tid att vänta en dag tills vi skulle få en stämpel i ett litet papper, men de sa att i dator registret skulle man se det sen vid gränsen att vi hade stannat där. Så då fick vi lita på deras ord och fortsätta färden dagen efter, efter en god rejäl frukost och lite sovmorgon.

Nästa närmaste destination var Niznij Novgorod. Resan ditt gick bra, bit viss hade man till och med motorväg. Det var fortfarande tjockt med lastbilar som antingen puttrade på i 40km i timmen eller de lastbilar som orkade mer och körde på mest konstigaste ställen.

Jag vägrade sätta mig vid ratten, hade nog så med att vara en skylt och kartläsare.

Man kunde inte slappna av en endaste sekund, sömn var inte ens tal om.

Efter ett kort stopp i N.Novgorod fortsatte vi till Chebiksary, vidare till Kazan.

Vid nio tiden på kvällen var vi framme i Kazan. Där körde vi vilse, det var så dåligt skyltad.

Vi yrade omkring där en hel timme innan vi kom ut på rätt väg mot Chistopol och sen vidare till byn där mina syskon bor.

Sent på kvällen är det mindre trafik men väldigt dålig sikte. Vägen i Tatarstan går som berg och dalbana. Man ser inte vart den svänger, hur den går, inga reflexpinnar här heller.

Så mycket lättare det är att köra i Sverige, ska aldrig mer klaga på vägar där.

Vid ett litet samhälle 5 mil bort från finishet fick vi kämpa med värsta dimma jag varit med om. Man såg absolut ingenting, varken från bilen eller utanför bilen, i bästa fall 5 meter bort.

Tur att den vägen inte var så vältrafikerad. Vi fick sitta och köra sista biten i 30km i timmen.

Efter en hel timmers yranden ur ett litet samhället också på grund brist på skyltar och sikten.

Efter några hårda ord till varandra och trötta tårar kom vi ut ur den.

Vid tre på natten var vi framme i byn och någonstans i mitten av byn körde vi fast i lera.

Det hade tydligen regnat innan vi kom, och eftersom det inte finns riktiga vägar i byn så blir allt lerigt. Min bror och farbror hjälpte att dra upp bilen.

Till slut fick vi komma in, äta varm mat och sova i varm sägn.

Den 20 september var vi framme och vi klarade 315 mil, hela vägen från Sverige och in i Ryssland ända till Tatarstan.