Jelena

Det var en liten flicka och en liten pojke, den snällaste sötaste pojke, tyckte flickan.
Hon var kääär för första gången i sitt liv i den lilla pojke.
De bodde grannar. Deras rum låg vägg i vägg med varandra.
De var så kära att de gjorde ett litet hål i väggen, i det hålet rymdes bara ett lillfinger. 
De kunde prata gennom detta hålet dygnet runt.
De blev alldrig less.
Han fanns där för flickan när hon var glad eller när hon var ledsen och tröstade henne.
Spelade ingen roll om det var mitt i natten eller mitt på ljusa dagen, han fanns där.
För alltid trodde flickan.
Han var hennes första bästa vän.
De hadde gemensam källare och ibland när föräldrarna var borta smög de sig dit och lekte tillsammans.
Sen flyttade pojken därifrån med sina syskorn och föräldrar.
Flickan sörjde länge.
Än idag 20 år sedan kommer hon ihåg pojken, och tänker ibland på honom.
Vad blev det av honom?
En vacker dag få hon ett brev per mejl.
Avsändarens namn är likadan namn som på denna pojke.
Hon börjar hoppas kanske är det han, kanske...
Det var han!!!!
De hittade varandra efter 20 långa år.
De känner inte igen varandra idag, men när de ser på gamla kort från när de var 5 år.
Då kommer minnen, han har exakt likadant kort av henne som hon vissar honom.


Jag förundras allt mer över internet. Det finns så mycket positivt med den.
Eller över att världen är ändå inte så stor som man tror ofta att den är.
Jag hittade min första kärlek=)
Det pirrar i magen, nej inte av kärleken utan över glädjen och minnen.
Jag hittade min första kärlek=)