Att vara mammaledig är ingen ledighet!
5 månader har gått sen jag var här sist.
Det slog mig hur mycket det egentligen hänt. På något sätt känner jag mig annorlunda nu.
Mitt liv, hela min tillvaro har vänds upp och ner.
Eller snarare de senaste 2 månader har förändrat mig så mycket.
De har lärt mig att inte bara tänka på mig själv.
Visade min sämsta, otåliga sida, men även bevisade att man orkar mer än man tror.
Lärt mig hur beroende ett litet barn är av föräldrar.
Det började på onsdag den 6 oktober och slutade med att vi fick se vår lilla pojke för första gången
den 7 oktober 09:25. Allt kan summeras med en tuff start med en 36 timmars värkar, pojken läggs in på barn 4
med infektionen, sänkan på 43, mycket oro, tårar, lite sömn.
En vecka senare fick vi äntligen åka hem.
De här två manaderna har varit så omtumlande, med hormoner upp och ner, lite sömn och allmän trött och otålig på allt och alla. Många gånger blev man rädd för sig själv och kände inte igen sig själv.
Kändes som om man tappade sig själv någonstans på vägen och en annan främling bodde i ens kropp.
Min första 6 timmars sammanhängande sömn fick jag 3,5 veckor efter förlossningen
och det tack vare min kära syster.
Som tack och lov mer eller mindre tvingade stolta mig att ta emot hennnes hjälp.
Jag ska ju vara en stark riktig ryss som klarar allt. (jobba på fältet, ta hand om mannen och hemmet direkt efter förlossningen)
Efter mycket velande fick vår lila son hetta: Daniel Vladimir. Det kändes så stort och ansvarsfullt att bestämma vad han skulle hetta.
Nu tillbaka till rubriken på inlägget.
Det borde inte kallas mammaledighet, utan mammaslit. Det är minst sagt ett 200% jobb.
Första tiden hann jag varken äta, dusha eller gå på toa.
Jag som hade stora planer med allt jag skulle hinna när jag är mammaledig.
Det fanns inte på karta att man skulle hinna göra något här inte.
Ingen sömn, känna sig bunden, ingen frihet, en mjölkmaskin.
Helt plötsligt är man inte själv längre, det är annan man ska tänka på och ta hand om hela tiden.
Även om jag har försökt att förberedda mig på att det skulle bli tufft i början, men att det skulle bli såå tungt hade jag inte kunnat ens föreställa mig.
Det stämmer verkligen det man mammor brukar säga
"Man vet inte hur det är förrän man står där med barnet i famnen"
Inte heller vågar man vara ärlig i detta samhälle och erkänna hur tungt det är.
Att man vissa dagar blir så arg och nära att tappa behäskningen, att man inte alltid känner det vilkorslösa kärleken till barnet, när den bara vill ha och vill ha av en och inte ger något tillbaka(i allafall första tiden).
Alla hemska tankar som kommer till en, sen blir det inte bättre av att man börjar må dåligt och få dålig samvette, känna sig en urursel som mamma som ens tänker sådana tankar och inte älskar sitt barn från början.
Jag som trodde ändå att var en barnkär person. Men kände mig helt plötsligt som ett monster.
För min del orkade man inte tänka på kärleken till barnet i början. Det var så mycket hormoner och praktiska saker som skulle fungera. Ammningen till exempel skulle man kunna skriva en hel bok om.
Allt detta tystas ned mer eller mindre.
Man ska måla upp en fasad att allt är bra fast det är kaos innombord egentligen.
Till alla som känner så vill jag uppmana att vara ärliga, erkänna.
Det är inget konsting att känna frustration och ilska. Du är ingen dålig mamma för det.
Jag blev förvånad hur många som egentligen har kännt likadant och tänkt hemska tankar om sina barn.
Människor som jag trodde var duktiga, starka och präktiga.
Man är bara en mäniska.
När man erkände för sig själv, och fick veta att man är inte ensam om det.
Först efter det kunde man acceptera det och koncentrera sig på att lära sig att behärska sig.
Det är inte barnets fel, den ligger där så liten och hjälplös och väntar på att få mat, närhet, bli ompyslad
Kom ihåg att det är inte barnet du arg på utan själva situationen, men det är lätt att det går ut över barnet.
Det Lilla livet rå inte för att den är hungrig eller har ont i magen.
Kärleken växer mer och mer för varje dag till min lilla solstråle.
Den kom inte på direkten, men det betyder inte att man inte älskar sitt barn för det, eller att det är för sent att börja älska den.
Stormen har börjat att lungna ned sig eller är det jag som har börjat att slapna av i mammarollen.
Det slog mig hur mycket det egentligen hänt. På något sätt känner jag mig annorlunda nu.
Mitt liv, hela min tillvaro har vänds upp och ner.
Eller snarare de senaste 2 månader har förändrat mig så mycket.
De har lärt mig att inte bara tänka på mig själv.
Visade min sämsta, otåliga sida, men även bevisade att man orkar mer än man tror.
Lärt mig hur beroende ett litet barn är av föräldrar.
Det började på onsdag den 6 oktober och slutade med att vi fick se vår lilla pojke för första gången
den 7 oktober 09:25. Allt kan summeras med en tuff start med en 36 timmars värkar, pojken läggs in på barn 4
med infektionen, sänkan på 43, mycket oro, tårar, lite sömn.
En vecka senare fick vi äntligen åka hem.
De här två manaderna har varit så omtumlande, med hormoner upp och ner, lite sömn och allmän trött och otålig på allt och alla. Många gånger blev man rädd för sig själv och kände inte igen sig själv.
Kändes som om man tappade sig själv någonstans på vägen och en annan främling bodde i ens kropp.
Min första 6 timmars sammanhängande sömn fick jag 3,5 veckor efter förlossningen
och det tack vare min kära syster.
Som tack och lov mer eller mindre tvingade stolta mig att ta emot hennnes hjälp.
Jag ska ju vara en stark riktig ryss som klarar allt. (jobba på fältet, ta hand om mannen och hemmet direkt efter förlossningen)
Efter mycket velande fick vår lila son hetta: Daniel Vladimir. Det kändes så stort och ansvarsfullt att bestämma vad han skulle hetta.
Nu tillbaka till rubriken på inlägget.
Det borde inte kallas mammaledighet, utan mammaslit. Det är minst sagt ett 200% jobb.
Första tiden hann jag varken äta, dusha eller gå på toa.
Jag som hade stora planer med allt jag skulle hinna när jag är mammaledig.
Det fanns inte på karta att man skulle hinna göra något här inte.
Ingen sömn, känna sig bunden, ingen frihet, en mjölkmaskin.
Helt plötsligt är man inte själv längre, det är annan man ska tänka på och ta hand om hela tiden.
Även om jag har försökt att förberedda mig på att det skulle bli tufft i början, men att det skulle bli såå tungt hade jag inte kunnat ens föreställa mig.
Det stämmer verkligen det man mammor brukar säga
"Man vet inte hur det är förrän man står där med barnet i famnen"
Inte heller vågar man vara ärlig i detta samhälle och erkänna hur tungt det är.
Att man vissa dagar blir så arg och nära att tappa behäskningen, att man inte alltid känner det vilkorslösa kärleken till barnet, när den bara vill ha och vill ha av en och inte ger något tillbaka(i allafall första tiden).
Alla hemska tankar som kommer till en, sen blir det inte bättre av att man börjar må dåligt och få dålig samvette, känna sig en urursel som mamma som ens tänker sådana tankar och inte älskar sitt barn från början.
Jag som trodde ändå att var en barnkär person. Men kände mig helt plötsligt som ett monster.
För min del orkade man inte tänka på kärleken till barnet i början. Det var så mycket hormoner och praktiska saker som skulle fungera. Ammningen till exempel skulle man kunna skriva en hel bok om.
Allt detta tystas ned mer eller mindre.
Man ska måla upp en fasad att allt är bra fast det är kaos innombord egentligen.
Till alla som känner så vill jag uppmana att vara ärliga, erkänna.
Det är inget konsting att känna frustration och ilska. Du är ingen dålig mamma för det.
Jag blev förvånad hur många som egentligen har kännt likadant och tänkt hemska tankar om sina barn.
Människor som jag trodde var duktiga, starka och präktiga.
Man är bara en mäniska.
När man erkände för sig själv, och fick veta att man är inte ensam om det.
Först efter det kunde man acceptera det och koncentrera sig på att lära sig att behärska sig.
Det är inte barnets fel, den ligger där så liten och hjälplös och väntar på att få mat, närhet, bli ompyslad
Kom ihåg att det är inte barnet du arg på utan själva situationen, men det är lätt att det går ut över barnet.
Det Lilla livet rå inte för att den är hungrig eller har ont i magen.
Kärleken växer mer och mer för varje dag till min lilla solstråle.
Den kom inte på direkten, men det betyder inte att man inte älskar sitt barn för det, eller att det är för sent att börja älska den.
Stormen har börjat att lungna ned sig eller är det jag som har börjat att slapna av i mammarollen.
Kommentarer
Postat av: mamma
Äntligen skriver du igen! Härligt att du är tillbaka. Och vilken ärlig och skön comeback! Du äger verkligen min tös! Är så tacksam att du finns i mitt liv och att jag är din mamma! Kramar och kärlek i massor!
Postat av: Jennelie
Åh så skönt att du är tillbaka! Både på bloggen och mentalt. =) Jag känner igen mig i mycket du skriver! Du har verkligen jobbat hårt och duktigt de här månaderna och är värd lite semester! Ett minibrejk kan betyda mycket. Tveka inte att be om barnvakt!!! Jag bara längtar efter att få vara mer med min lille "plemjannik"! KRAMAR!!! /Syrsan
Postat av: Jennelie
Svar: Vi hinner tyvärr inte med någon lilla julafton före jul. Kanske kan vi ta det i samband med ryska julafton i början av januari?:-D
Trackback
