Alla hjärtans dag!!!
Sånadär dagar som idag.
Då solen skiner och ger hopp och glädje åt kalla frusna, trötta själen.
Helt plötsligt återvänder inspirationen, man vill så mycket, men tröttheten släpper inte riktigt taget om en.
Det är frustrerande, det är vackert ute, men solen lurar en, det är ju svinkallt.
Då är det frustrerande att man inte kan njuta av solen fullt ut, utan bara genom skitiga fönster.
Blir inte bättre av att klä på sig allt man äger och har och gå ut.
Men Daniel helt ärligt blir sjuk så fort man går ut så fort det är kallare än 10 grader.
Han hostar och snorar. Mitt hjärta värker när man ser hur han kämpar med att andas.
Men just det idag skulle ju jag vara positiv.
Alla hjärtans dag, den firas inte så mycket här, iallafall inte på samma sätt som i Ryssland.
En vän till mig sa härom dan att alla hjärtans dag är hemsk dag för de som inte ha någon partner.
Men i Ryssland är den inte bara för de som ha någon att kramas och pussas med, utan den är för ALLA, det är dagen då man ska visa lite extra kärlek till varandra, upmuntra varandra, ALLA behöver kärlek.
Synd att man ska behöva ha EN sådan dag, man skulle inte behöva göra det bara 1 gång per år. Det borde man göra varje dag.
I Ryssland förutom blomor och choklad får man anonyma härtan med kärleksförklaringar. Jag har spara alla genom åren och idag tar jag fram de och läser igenom, det gör mig så rörd och glad. Samtidigt som det känns som man var en hel annan person då. Att idag är jag inte samma person som man var då, glad, pigg, fräschs=) Idag skulle nog man inte få så många kärleksförklaringar i hjärtan=(
Tillbaka till min son som är värdens sötaste unge, det är bara så.
Han har så många sortens leenden, den luriga är den som få en att smällta. Då ser han ut som toker, en liten troll. Pratar mycket, speciellt när han just ska sova, T påstår att det har han fått från mig.
T säger att skillnaden är att man behöver inte ligga bredvid och lyssna och ge honom respons hela tiden.
Daniel grepar tag i leksaker och allt ska in i mun, han håller mest med vänster hand och T påstår just därför att han blir vänserhänt. Hoppas inte det.
I Ryssland är det fortfarande fullt att vara vänserhänt och många klassar det fortfarande som handikap och man tränar bort det i skolan. Han sitter nästan själv.
Igår var en stor dag för honom då han för första gången fick äta gröt men sked.
Man har ju blivit varnad att i början, spottar de ut det mästa och en sked räcker att börja med.
Men inte min son, som åt upp en dl gröt med god apptit, ville ha mer och inte mycket som hamnade vid sidan om.
Allt gick in raka vägen till munnen. Att man kan bli så glad och lycklig av att ens barn äter och äter med glädjen.
Jag vet det kommer tid då jag kommer längta efter flaska eller ammningen igen.
Nej nu kan jag inte sitta längre och lata mig, berg av disk och dammsugningen kallar på en.
Ha en uderbar Alla hjärtans dag, hoppas att det finns någon som säger till dig idag hur mycket du betyder och är älskad. Och då menar jag inte bara en partner, utan det kan vara vänner, syskorn, föräldrar.
Då solen skiner och ger hopp och glädje åt kalla frusna, trötta själen.
Helt plötsligt återvänder inspirationen, man vill så mycket, men tröttheten släpper inte riktigt taget om en.
Det är frustrerande, det är vackert ute, men solen lurar en, det är ju svinkallt.
Då är det frustrerande att man inte kan njuta av solen fullt ut, utan bara genom skitiga fönster.
Blir inte bättre av att klä på sig allt man äger och har och gå ut.
Men Daniel helt ärligt blir sjuk så fort man går ut så fort det är kallare än 10 grader.
Han hostar och snorar. Mitt hjärta värker när man ser hur han kämpar med att andas.
Men just det idag skulle ju jag vara positiv.
Alla hjärtans dag, den firas inte så mycket här, iallafall inte på samma sätt som i Ryssland.
En vän till mig sa härom dan att alla hjärtans dag är hemsk dag för de som inte ha någon partner.
Men i Ryssland är den inte bara för de som ha någon att kramas och pussas med, utan den är för ALLA, det är dagen då man ska visa lite extra kärlek till varandra, upmuntra varandra, ALLA behöver kärlek.
Synd att man ska behöva ha EN sådan dag, man skulle inte behöva göra det bara 1 gång per år. Det borde man göra varje dag.
I Ryssland förutom blomor och choklad får man anonyma härtan med kärleksförklaringar. Jag har spara alla genom åren och idag tar jag fram de och läser igenom, det gör mig så rörd och glad. Samtidigt som det känns som man var en hel annan person då. Att idag är jag inte samma person som man var då, glad, pigg, fräschs=) Idag skulle nog man inte få så många kärleksförklaringar i hjärtan=(
Tillbaka till min son som är värdens sötaste unge, det är bara så.
Han har så många sortens leenden, den luriga är den som få en att smällta. Då ser han ut som toker, en liten troll. Pratar mycket, speciellt när han just ska sova, T påstår att det har han fått från mig.
T säger att skillnaden är att man behöver inte ligga bredvid och lyssna och ge honom respons hela tiden.
Daniel grepar tag i leksaker och allt ska in i mun, han håller mest med vänster hand och T påstår just därför att han blir vänserhänt. Hoppas inte det.
I Ryssland är det fortfarande fullt att vara vänserhänt och många klassar det fortfarande som handikap och man tränar bort det i skolan. Han sitter nästan själv.
Igår var en stor dag för honom då han för första gången fick äta gröt men sked.
Man har ju blivit varnad att i början, spottar de ut det mästa och en sked räcker att börja med.
Men inte min son, som åt upp en dl gröt med god apptit, ville ha mer och inte mycket som hamnade vid sidan om.
Allt gick in raka vägen till munnen. Att man kan bli så glad och lycklig av att ens barn äter och äter med glädjen.
Jag vet det kommer tid då jag kommer längta efter flaska eller ammningen igen.
Nej nu kan jag inte sitta längre och lata mig, berg av disk och dammsugningen kallar på en.
Ha en uderbar Alla hjärtans dag, hoppas att det finns någon som säger till dig idag hur mycket du betyder och är älskad. Och då menar jag inte bara en partner, utan det kan vara vänner, syskorn, föräldrar.
Falskhet
En av det värsta jag vet är falskhet.
Falska kramar, falska "hur mår du?"och så pratar man snabbt vidare om något annat innan man ens hinner svara på frågan. Falska "jag tycker om dig"men vissa tydligt att man inte bryr sig.
Varför kan man inte vara ärlig istället. Det kan vara så sårande att se falskheten emot en, speciellt från en som står en nära.
Falska kramar, falska "hur mår du?"och så pratar man snabbt vidare om något annat innan man ens hinner svara på frågan. Falska "jag tycker om dig"men vissa tydligt att man inte bryr sig.
Varför kan man inte vara ärlig istället. Det kan vara så sårande att se falskheten emot en, speciellt från en som står en nära.
Småbarnsförälder
Att vara småbarns förälder är så krävande.
Alla som sa att man ska njuta av den här tiden då de är så små, då de bara ligger där så snällt och suger på bröstet och sover i maaaasssoooor.
På det vill jag svara, inte mitt barn. Eller har jag något fel på just mitt barn, som vägrade sova och karvade med maten.
Första två månader var rent av hemska, med alla hormoner som spökade och allt nytt i att ta hand om ett nytt liv.
Vara så uppbunden, allt handlade om att mata, byta, och få honom att sova så att han orkar äta och få bli utvilad av en sammanhängande sömn. Inte tal om natten, ständig uppvaknandet och skrikandet.
Det var en kamp varje dag. Varje dag trodde man att"inte en dag till","inte en natt till utan sömn".
Varje dag trodde man att man inte pallar mer, att man skulle ge upp allt.
Dagarna flöt ihop, man gick där som en zoombi, oduschad med stripigt hår åt alla hål och morgonrock.
Ska detta vara njutningen?
Så fick man höra tröstande ord som"två första månader är som en förlängd graviditet, det värsta tiden, sen blir det bättre"
Ok, hm, min graviditet var rena rama semester mot de första månader som mamma.
Helt plötsligt ville man stoppa in barnet i magen igen, där den var så snäll och sköttsam och fick all näring den behövde, utan att man behövde ansränga sig så mycket.
Den tredje månaden kom, och man slappnade av och helt plötsligt var det lätt och underbart att ha ett littet barn.
Det värsta var över tänkte man och det märktes.
Helt plötsligt fick man sova stor sätt hela nätterna igenom och pojken var mycket gladare, skrattande och log sitt sockersöta leende så att man smälte. Allt var frid och fröjd, "det värsta var över- tänkte man"
Men så helt plötsligt blir det bakslag, ja just det, den blev man ju varnad för.
Men en hel månad med en bebis som vägrade äta, man fick truga i tills man blev helt svettig och sova fick man max 2 timmar åt gången. Tillbaka på rutan ett.
Nu är mitt lilla skatt 4 månader, tiden går fort och man orkar mer än man tror.
I det stora hela är Daniel offtast glad, prattsam och pigg om han få i sig mat som han behöver och få sova ut på dagar och nätter. Då blir man mycket piggare och gladare själv.
Det blev kanske lång förrvirrande inlägg, men så blir det när man skriver så sällan och är småbarnsförälder.
Alla som sa att man ska njuta av den här tiden då de är så små, då de bara ligger där så snällt och suger på bröstet och sover i maaaasssoooor.
På det vill jag svara, inte mitt barn. Eller har jag något fel på just mitt barn, som vägrade sova och karvade med maten.
Första två månader var rent av hemska, med alla hormoner som spökade och allt nytt i att ta hand om ett nytt liv.
Vara så uppbunden, allt handlade om att mata, byta, och få honom att sova så att han orkar äta och få bli utvilad av en sammanhängande sömn. Inte tal om natten, ständig uppvaknandet och skrikandet.
Det var en kamp varje dag. Varje dag trodde man att"inte en dag till","inte en natt till utan sömn".
Varje dag trodde man att man inte pallar mer, att man skulle ge upp allt.
Dagarna flöt ihop, man gick där som en zoombi, oduschad med stripigt hår åt alla hål och morgonrock.
Ska detta vara njutningen?
Så fick man höra tröstande ord som"två första månader är som en förlängd graviditet, det värsta tiden, sen blir det bättre"
Ok, hm, min graviditet var rena rama semester mot de första månader som mamma.
Helt plötsligt ville man stoppa in barnet i magen igen, där den var så snäll och sköttsam och fick all näring den behövde, utan att man behövde ansränga sig så mycket.
Den tredje månaden kom, och man slappnade av och helt plötsligt var det lätt och underbart att ha ett littet barn.
Det värsta var över tänkte man och det märktes.
Helt plötsligt fick man sova stor sätt hela nätterna igenom och pojken var mycket gladare, skrattande och log sitt sockersöta leende så att man smälte. Allt var frid och fröjd, "det värsta var över- tänkte man"
Men så helt plötsligt blir det bakslag, ja just det, den blev man ju varnad för.
Men en hel månad med en bebis som vägrade äta, man fick truga i tills man blev helt svettig och sova fick man max 2 timmar åt gången. Tillbaka på rutan ett.
Nu är mitt lilla skatt 4 månader, tiden går fort och man orkar mer än man tror.
I det stora hela är Daniel offtast glad, prattsam och pigg om han få i sig mat som han behöver och få sova ut på dagar och nätter. Då blir man mycket piggare och gladare själv.
Det blev kanske lång förrvirrande inlägg, men så blir det när man skriver så sällan och är småbarnsförälder.
