Småbarnsförälder
Att vara småbarns förälder är så krävande.
Alla som sa att man ska njuta av den här tiden då de är så små, då de bara ligger där så snällt och suger på bröstet och sover i maaaasssoooor.
På det vill jag svara, inte mitt barn. Eller har jag något fel på just mitt barn, som vägrade sova och karvade med maten.
Första två månader var rent av hemska, med alla hormoner som spökade och allt nytt i att ta hand om ett nytt liv.
Vara så uppbunden, allt handlade om att mata, byta, och få honom att sova så att han orkar äta och få bli utvilad av en sammanhängande sömn. Inte tal om natten, ständig uppvaknandet och skrikandet.
Det var en kamp varje dag. Varje dag trodde man att"inte en dag till","inte en natt till utan sömn".
Varje dag trodde man att man inte pallar mer, att man skulle ge upp allt.
Dagarna flöt ihop, man gick där som en zoombi, oduschad med stripigt hår åt alla hål och morgonrock.
Ska detta vara njutningen?
Så fick man höra tröstande ord som"två första månader är som en förlängd graviditet, det värsta tiden, sen blir det bättre"
Ok, hm, min graviditet var rena rama semester mot de första månader som mamma.
Helt plötsligt ville man stoppa in barnet i magen igen, där den var så snäll och sköttsam och fick all näring den behövde, utan att man behövde ansränga sig så mycket.
Den tredje månaden kom, och man slappnade av och helt plötsligt var det lätt och underbart att ha ett littet barn.
Det värsta var över tänkte man och det märktes.
Helt plötsligt fick man sova stor sätt hela nätterna igenom och pojken var mycket gladare, skrattande och log sitt sockersöta leende så att man smälte. Allt var frid och fröjd, "det värsta var över- tänkte man"
Men så helt plötsligt blir det bakslag, ja just det, den blev man ju varnad för.
Men en hel månad med en bebis som vägrade äta, man fick truga i tills man blev helt svettig och sova fick man max 2 timmar åt gången. Tillbaka på rutan ett.
Nu är mitt lilla skatt 4 månader, tiden går fort och man orkar mer än man tror.
I det stora hela är Daniel offtast glad, prattsam och pigg om han få i sig mat som han behöver och få sova ut på dagar och nätter. Då blir man mycket piggare och gladare själv.
Det blev kanske lång förrvirrande inlägg, men så blir det när man skriver så sällan och är småbarnsförälder.
Alla som sa att man ska njuta av den här tiden då de är så små, då de bara ligger där så snällt och suger på bröstet och sover i maaaasssoooor.
På det vill jag svara, inte mitt barn. Eller har jag något fel på just mitt barn, som vägrade sova och karvade med maten.
Första två månader var rent av hemska, med alla hormoner som spökade och allt nytt i att ta hand om ett nytt liv.
Vara så uppbunden, allt handlade om att mata, byta, och få honom att sova så att han orkar äta och få bli utvilad av en sammanhängande sömn. Inte tal om natten, ständig uppvaknandet och skrikandet.
Det var en kamp varje dag. Varje dag trodde man att"inte en dag till","inte en natt till utan sömn".
Varje dag trodde man att man inte pallar mer, att man skulle ge upp allt.
Dagarna flöt ihop, man gick där som en zoombi, oduschad med stripigt hår åt alla hål och morgonrock.
Ska detta vara njutningen?
Så fick man höra tröstande ord som"två första månader är som en förlängd graviditet, det värsta tiden, sen blir det bättre"
Ok, hm, min graviditet var rena rama semester mot de första månader som mamma.
Helt plötsligt ville man stoppa in barnet i magen igen, där den var så snäll och sköttsam och fick all näring den behövde, utan att man behövde ansränga sig så mycket.
Den tredje månaden kom, och man slappnade av och helt plötsligt var det lätt och underbart att ha ett littet barn.
Det värsta var över tänkte man och det märktes.
Helt plötsligt fick man sova stor sätt hela nätterna igenom och pojken var mycket gladare, skrattande och log sitt sockersöta leende så att man smälte. Allt var frid och fröjd, "det värsta var över- tänkte man"
Men så helt plötsligt blir det bakslag, ja just det, den blev man ju varnad för.
Men en hel månad med en bebis som vägrade äta, man fick truga i tills man blev helt svettig och sova fick man max 2 timmar åt gången. Tillbaka på rutan ett.
Nu är mitt lilla skatt 4 månader, tiden går fort och man orkar mer än man tror.
I det stora hela är Daniel offtast glad, prattsam och pigg om han få i sig mat som han behöver och få sova ut på dagar och nätter. Då blir man mycket piggare och gladare själv.
Det blev kanske lång förrvirrande inlägg, men så blir det när man skriver så sällan och är småbarnsförälder.
Kommentarer
Postat av: Jennelie
Du är världsbäst gumman...
Hoppas vi kan ses snart!
Love!
Trackback
