Jelena

 

Kom precis från gospel konsert i Lycksele på stads kyrka, så bra det var, är helt tagen fortfarande.
Det var helt fullt satt i hela kyrkan och många fick stå också.
Man blir så glad av Gospel, jag älskar det, helt underbart, vilken tryck.

tomt, mörkt runt omkring

hittar inte vägen

tredje timme söker jag mitt hem

helt vilsen i mörkret

 

alla gatlampor är trasiga

jag bråkar inom mig

nätter är så långa i december

någon, snälla hitta mig

 

det har börjat ljusna nu, jag är helt stilla

kan bara inte förstå

hur många mil jag hade gått

känns åter igen, alldeles för många

Det var så där jag första gången bad till Gud

När en handikapat kröpp förbi på marken

”O Gud min Herre ! Jag har ju ben!

För dem jag tackar Dig min Gud!”

 

En blind kvinna som jag  hjälpte att gå över vägen

”Det är helt becksvart ”, - sa hon till mig,

Jag kom med tacksamhet till Gud:

”Tack för ögon som kan se,  till Dig,  min Gud”

 

Förbi mitt hus gick en tonåring

Föddes  utan armar, bara axlar,

”O Gud! Mina händer - de är min rikedom!

Tack Gud! Jag kan bara inte vara tyst!”

 

Och hur många de som är fysisk friska

Med trasigt, sargade själar…

Andas ut, helt ofrivilligt, på folkskaran fastnar min blick

”O Gud ! Hur lyckliga är vi när vi är med dig!”

 

För hjärtat, som bultar med din kärlek

För hörsel, som hör, Dig Gud

För sången som vill komma ut otåligt till världen

För att jag få bli älskad ut av Dig!

 

Tack Gud! Hundra-tusen gånger- Tack!

Rösten blir tyst för de som inte är  värda

Att Älska så högst- skulle man inte kunna

Någonsin folk på denna jord.

Har just läst ut en bok om kristnas förföljelse på kommunismens tid i Ryssland.
Hur mycket samhället ville påverka och kontrollera alla kristna, och hur långt KGB kunde gå för att få sin vilja igenom.
Hur fruktansvärd, mannipulativt och sadistiskt KGB kunde handskas med kristna.
Men hur allt det där har lett till att kyrkor och kristna från olika samfund som var nästan fiender kunde komma närmare varandra i deres hemska situationer.
Hur mycket kristna ofrade för sin tro, sina barn, jobb, utbildning, pengar, frid, frihet, fruar/makar, sina släktningar, trygghet.
De var förföljda, mördade, drogade, mannipulerade osv.
Skulle man själv kunna göra det för sin tro?
Skulle man kunna stå för sina åsikter utan att bli mördat och utesluten av samhället på grud av dem?
 Jag kan bara hoppas det, man kan inte veta men jag är rädd att man skulle tänka mer på sig själv än på att få sprida Guds Ord.
Ibland är vi så egoistiska, fast vi inte behöver vara rädda för att säga att jag är kristen och det för med sig fruktansvärda konsekvenser. Idag behöver man inte ofra så mycket för sin tro. Vi har det bra och ingen sätter oss i fängelse bara för att vi säger ordet "Gud"
En sak till som har den här boken visade mig är att respektera kristna kyrkor från andra sammfund.
De är också människor precis som vi med kanske lite olika synsätt.
 Att i grunden tror vi på samma Gud, kanske med olika traditioner, ortodoxa be till ikoner, pingst pratar med andra språk.
Traditioner blir viktigare än det tro du har i ditt hjärta.
 

Idag har vi varit hela dagen i stor stan och julshoppat.
Man har nästan glömt bort hur hemsk Umeå vintern är..med all sin slask och vind blås. Vilken skillnad..komma från kylig, ren, vitt vinter till regnet och gråa blåsiga tillvarån i Umeå.
Så jobbigt det är att komma på vad man ska ge till folk, till jul önskar man alltid att man vore rik så att man kunde köpa något riktigt bra till alla man vill. Något folk blir glada över och nått de har önskat sig.
Men ack så skön känsla när man är klar med alla jul klappar som man kan vara nogorlunda nöjd med.
Nu kan man slappna av =)och njuta av julen.
Nej ..inte än..nu ska man komma på också vad man ska ha på sig på julafton?!!=/hmm

En dag i Bäsksjö fullt med spänning.
Min tanke var..äntligen få jag känna på hur det är på riktigt att han körkort och känna på friheten.
Min man fick magsjuka och låg stackarn i sängen hela tiden, jag var inte så sugen på att bli smittad.
Så då tänkte jag att jag kan passa på och hälsa på en rysk kompis som jag har här, som man inte hinner hälsa på varje gång man är här. Men nu tänkte jag ska man ta sig tid, det är ju änså så nära.
Bara några nårga kilometer. Våran bil var kall och jag ville inte köra den stora otympliga bilen så då ville jag ta lilla suzuki alto av min far. Men den visade sig vara uten ström, då skulle vi putta igång den ner för vägen och den startade men jag hann inte så köra så långt så började den dö av, jag försökte som en galning att gasa som en tog...pumpa, växla upp och ner till slut gick det bara att krypköra på ettan i 5 km i timmen. Man går nästan fortare.
Helt plötsligt ser jag ett träd som ligger över vägen och då var jag tvungen att börja bromsa och så dog bilen.
Härligt tänkte jag, ingen panik, med lugna steg gick jag till trädet (som inte såg så stor ut)och tänkte flytta på den men där var jag för optimistiskt vet inte hur stark jag trodde att jag var, det var nog bara önsketänkande.
Till slut ringde jag efter min pappa. Han kom med en annan bil. Vi skulle bogsera bakåt med en lina som hela tiden gick av..jag såg inte så mycket av vägen och rattade bilen av vägen. Bakdelen av bilen hamnade i diket. 
Hm..då skulle vi bogsera ut den ...vi höll på ett tag fram och tillbaka med en lina som gick av hela tiden.
Till slut lyckades vi få ut den. 
Nästa progekt var att putta igång den igen..vi lyckades putta in den på en gård och på så sätt vända bilen åt rätt håll.
Vi försökte putta den för hand och en gång startade den med jag tänkte inte för och skulle stanna bilen för att vänta på pappa så bilen dog igen. Sen försökte vi putta bilen med den andra bile osvd med suzukin var död. Vi höl på i en timme med den, om jag skulle gått skulle jag kommit fram fortare, det var mina längsta killometrarna.
Till slut fick jag skjots till min kompis som bara skrattade åt mig och inte trodde på min berättelse till jag visade kort på det. Jag hann vara där i en kvart sen skulle hon iväg och jag fick skjuts tillbaka.

Sen på kvällen tog jag våran bil och körde helt själv till kompisen. Det var så halt fast jag körde bara 40 km i timmen, tur att jag inte fick ett enda möte, då kanske skulle vara körd.
Men  jag tog mig fram och kunde sen vända bilen hem på den smala, grus vägen, och äntligen fick jag känna mig lite stolt.
Det var en spännande dag som tog musten ur mig. Jag var frussen sen hela kvällen och kunde inte tina upp. 

Det är mycket som har hänt den gånga vecka.
Började med att jag har börjat jobba som vikarie på dagis och skolan i R även om det bara till Nyår.
På söndag kväll får vi veta att vi får hyra en lägenhet i andra hand av en på Grubbe...han hade så många intresserade och vi blev valda. Bäst av allt att jag skulle ha nära till jobbet i Umeå. Men morgonen därpå ringer han och säger att han har en avtal med en förenning och kanske måste hyra den till en annan, vi hann ju inte skriva på ett kontrakt så det var inget vi kunde göra åt det. Vi hadde hunnit säga upp lägenheter som vi låg etta i tur och ordningen på Bostaden.
Så då var det bara att söka nytt...
På måndag när jag kommer hem från jobbet så hittade Tobias en lägenhet i andra hand som hade precis laggs in på blocket..och det bästa av allt att den hyrdes ut till precis så många månader som vi behöver det.
Samma dag får jag ett brev från Ryska ambassaden i Stockholm om att för att förnya mitt utländska passet måste jag åka dit personligen och lämna över alla papper.
Kort och gott, Tobias fick den äran att åka och kolla på lägenheten själv, så mycket litar jag på min man.=)
Medans jag stannade att umgås med Ak ocj Jeje, som är så länge sen vi gjorde det sist, så det var riktigt roligt.
Tidigt nästa dag for vi raka vägen till Stockholm, stannade och övernattade i Uppsala hos min kompis.
När vi var på ambassaden, efter över en timmes väntan så vart det äntligen min tur. Men nej..jag var tvungen att skriva om alla papper...vilket var många och i flera exemplar. Det var så små skrattretande banala saker som att istället för ryska medborgaskap ska man skriva Ryssland  medborgare osv.
Men till slut fick jag godkänt=)och med hjälp av den underbara Gprs en som vi lånade hittade vi inne och ut ur den stora staden.
Vi körde förbi Umeå och skrev på den där andra hands lägengeten med jätte fina, moderna möbler. Och inte så farligt dyr heller för att vara en tvåa som intrenet ingår i. Så vi är tacksamma och nöjda att det blev en sak mindre att oroa sig för.
Nu ska vi försöka få jobb också.
Idag är vi i Bäsksjö och R och Ak också är här med Em...det är sååå mycket snö här,alla träden är täckta med snö.
Ska kanske lägga upp bilderna sen.

 En sak som jag har tänkt på vad det gäller den här bloggandet är, att jag startade den för att kunna skriva till dem här hemma medans jag skulle vara i Ryssland, men nu när vi inte är i Ryssland då finns det inte så mycket att skriva om helt plötsligt. Få se om jag ska ha kvar den eller inte.

Igår var jag med mina svärföräldrar på en "advends konsert" på Missionskyrkan.
Det var Lycksele mans kör....bestog av ett 20 tal äldra män och så var höjden på den hela att sångare från kristen rock band Mamunt var där. Han är egentligen från Rusksele. Han var där med sin fru och de sjöng såå vackert, man rös av deras röster.
Dem sjöng inte rockigt utan en sköna lugna sånger som berörde en till tårar.
Önskar att han hade släpt en skiva med hans låtar och  rösten. Då skulle jag vara den första som köpte skivan.

Nu är det kanske på tiden att jag  skriver lite och förklarar om vad som händer med våran Rysslandsresa.
Som ni kanske vet så var den ursprungliga tanken att vi skulle vara där i ett år.
Men vi kan inte styra den ryska byrokratin. Det visade sig att Tobias inte kan vara i Ryssland medans han ansöker om att förlänga uppenhålstillståndet som de på ryska ambasaden här i Sverige och migrationscentret i Moskva sa att det skulle gå.
Inte nog med det...han var tvunden att vara utanför landet i 6 månader, det hade inte vi tid med.
Det visade sig också att den här lagen är bara någon månad gammal, Ryssland byter lagar hela tiden.
Så hur som helst även om man åker dit på det"vanliga sättet"som t.ex på ett privat visum så kan han få bara för tre månader max...sen måste han vara utanför landet tre månader osv.
Det var ett stort besvikelse för oss, men vi har tagit steget så få Gud lov att göra resten.
Vem vet, det kanske inte var menigen att vi skulle vara där hela året, kanske är det en prövotid, en förberedelse, det vet man inte, tiden får visa. Ibland blir inte som man hade tänkt sig här i livet. Man kan inte göra något åt det, utan bara att göra det bästa av sitrationen. Oron, besvikelse och ilska har gett med sig lite, därför kan jag nu försöka se positivt på allt som hände och lämna det.
Så då var det tanken att så fort vi kom tillbaka till Sverige så skulle vi söka nytt visum, åtminstonde för tre månader till.
Om allting hade gått bra med alla ansökningar och dokument så kanske skulle vi farit nu i mitten på december.
Men en natt slog det oss helt plötsligt att eftersom vi inte kunde vara där i ett år som vi hade tänkt så påverkade det allt annat.

Mitt pass och uppenhålstillstånd går ut till våren...dvs om jag skulle förnyat den i Ryssland nu skulle jag aldrig hunnit få det på tre månader som vi skulle vara där. Alltså skulle jag inte kunna komma tillbaka till Sverige.
Hade vi varit där ett helt år skulle jag har god tid på mig att förnya allt.. det var tanken.
Sen ska det vara kvar minst tre månader på passet för att man skulle få resa mellan länderna.
En annan orsak är väl lite med ekonomin att göra...eftersom det skulle nu blir sex resor istället för två.
Tredje orsaken är att eftersom församlingen har lagt ned så mycket av arbeter med gatubarnen på vinter, de har mer fram mot sommaren...då anårdnar de lägrer för gatubarn och utteliggare.
En av orsakerna kanske personligt för mig är att jag har tappat glädje och gnistan för det hela. Efter att jag fick veta att det arbetet vi kom dit för inte fanns längre i samma utsträckning.
Och ska man kunna göra något då ska man brinna för det, jag menar inte att jag inte brinner för iden längre..det gör jag absolut men kanske i nu läget.
Kort och gott så har vi kommit fram till att vi hinner bara en resa till och väljer att istället för att stressa sig iväg nu, tar vi det till maj, då hinner jag få mitt pass och uppenhålstillstånd och vi kan hjälpa till mer i deras arbetet med barn och ungdommar under hela sommaren.
Det känns skönt att ha kommit fram till det och just nu känns det rätt också.

Så nu söker vi lägenhet i Umeå(helst bara i andra hand till maj)det är svårt att hitta för så kort tid och nu snarast som möjligt.
Vi har varit och kollat på flera lägenheter, men att dra dit alla möbler för bara 4 månader,känns jobbigt.
Tack och lov har jag bara tagit tjänsteledigt från mitt förra jobb och hoppas att jag få komma ut till den tillbaka i januari.
T har däremot problem att hitta jobb, han söker och söker, skriver och ringen men just nu utan någon resultat.

Just nu bor vi I Rusksele i en liten stuga utanför hans föräldra hem, just idag fick jag jobb som en spring vikarie på dagis och skolan här.
Redan imorgon ska jag jobba.
Det ska bli kul att vara med och umgås med barn som är så bekymmer fria varelser och man kan inte låta bli att se på dem utan ett leende på läppar.
Det ska nog ordnar sig till slut försöker jag övertala mig själv. Det brukar ju göra det.

vårat Hotell "Altamadores"i Amadores, 1km från Poerto RIco, den låg högst uppe i en av bland alla de höga berg som fanns där överalt. Knappt kilometer från den atlantiska havet och stranden.

I väntan på solnedgången, solen gick ner så fort, man såg hur den VErkligen gick ner.
och till slut fick vi den =)

två av mina favorit bilder, jag är lite stolt över dem=)

och det fanns många blommor, av alla sort färger






Ni får gärna komentera bilderna..vore kul att höra vad ni tycker=)

så här var utsikten från vårt"hotell lägenhet"
på ena sidan var haven på den andra poolen
det här var sent på kvällen då solen hunnit försvinna.
men ärs det tar sådan tid att lägga upp bilder på den här uppkopplingen så jag avaktar och lägger in resten av bilderna en annan gång.
Sen är jag egentligen inte på humör att minnas det fina och goda idag.
Skit dag!
Ibland känns det som man inte vet vem man är, vad man gör och säger och varför gör man det.
Ibland blir man så rädd för sig själv och sina tankar.
Ibland vill man bara försvinna från omvärlden.
Ibland vill man inte känna, tänka, minnas.
Ibland känns det som att man inte känner jorden under fötterna.
Ibland är allt bara mörkt och negativt.
Hur mycket man än anstränger att försöka se positivt så går det inte,man kan inte göra något åt det.
Mörkret håller en sin grepp så hårt.
Ibland är man så förvirrad i sina tankar och känslor att man vill bara skrika ut sin frustrationen.
Idag orkar jag inte vara positiv och glad.

Det är sååå mycket snö här, helt otroligt, vilken omstälning att komma från sol och värme till iskall vinter=/
Idag har man suttit hela dagen vid dator och sökt jobb och lägenheter.
Fixat med mitt utländska pass, som ska förnyas, så många blanketer som ska fyllas i och det är i princip samma frågor i alla blanketer.
 En av frågorna var att man skulle skriva, rangordna vad man har syslat med i tio år.
Upptäkte att det är så mycket man har gjort, men har man blivit nå klokare av det? Av all plugg och jobb som inte så växande direkt. Men jag ska inte klaga alls. Det var häftigt att rangordna allt på papper och se det svart på vitt.
10 år, va fort har de gått.
Senare ska jag lägga in lite bilder från Gran Canaria.
Nu tror jag har fixat allt för idag.
Imorgon är ny dag och nya möjligheter som min kära man skulle har sagt just nu.

Nu tar jag  mig lite tid och skriver en halsning har.
Idag var vi pa havet och kollade pa delfiner och valar..sa grymt spannande och roligt det var.
Nu ska vi ata har pa vart hotell Altamadores vid Poerto Rico, drygt timme fran Las Palmas.
Vi har haft soligt och  varmt varenda dag hittils, jag har brant mig som vanligt=)
Nu tickar min tid ivag, vi ses i Sverige om tre dagar=/da kommer lite kort=)

Även i den kallaste, mörkaste tiden kan man se glimtar av skönheten...

mat till utteliggare
vackra hösten
på väg till Bashkirtistan med ungdommar

en del av uungdommar som åkte med

den goda maten
kontrasten mellan det nya och det gamla
sista källen med ungdommar:





klädsel för kvinnor som godkänses i kyrkan (kjol och "hilka")
mycket tid i bilen och på dem ryska vägarna

Nu har jag kommit tillbaka från tolk resan.
Är utmattad minst sagt, tröt i kropp och  själ som det brukar hetta.
Det var en tuff chema från tidigt på morgonen till sent på kvällen, men lite nöje hann vi med också.
Vi var nästan en hel dag i Moskva och strossade runt, kollade på Lenin som jag är helt övertygat om att det är en vaxdocka som ligger där. å mycket stå hej för ingenting, man fick inte ens komma nära graven och inte stanna vid den heller.
Såg vart Stalin och alla på den tiden är begravda. Vi hade fint soligt väder.
Det går så fort att flyga, synd bara att jag får såå frunatsvärd ont i ören, locket har fortfarande inte släpt än.
Nu sover jag och sover..det är så skönt att bara sova och inte tänka på nått annat.