Jelena

Vi är tillbaka i Sverige, på grund av att Tobias var tvungen att åka ut ur landet och söka ett nytt visum.
Så det är det vi ska göra här..vänta på ett nytt inbjudan från Ryssland och söka en till tre månaders visum.
Det är nått magiskt just med tre månader, man får visum max tre månader i taget.
Det är det absolut korta versionen, orkar inte just nu att gå in mer på det hela.
Det mycket känslor och besvikelser som snurrar i huvudet på en just nu.
Resan hit gick bra, Tack Gud för att bilen har gått utan problem och vi kom fram hel skinade, fast det har vart ett antal farliga trafiksitrationer. Jag körde mest i Finland och Sverige, där det var lungt, eller rättare sagt helt dött=)
I Happarande snöade det så vi fick byta till vinterdäck.
På söndag far jag igen till Ryssland, men bara jag, ska tolka åt en grupp som jag var tolk åt i mars.
Men några stackars tre dagar får jag i den kalla Sverige ändå.
Just nu är vi i Bäsksjö och tar det lungt.
Är lite möra efter resan.
Ligger och mumsar på svensk godis och chips...försöker svara på alla obesvarade mejl.
Senare kommer väl lite bilder också.

Igår började dagen med att jag har äntligen kunnat sova i stort sett hela natten utan att frysa eller bli störd av rått-gnagandet och vara rädd för att de ska hoppa på mig och attackera oss.
Efter en rejäl frukost åkte vi till stan och träffade pastorn. Pratade och bad med honom. 
Där fick vi en rejält med mat.
Sen var det tid för att åka och dela ut mat för uteliggare, det började spöregna, om jag ska vara ärlig var man inte alls sugen på att att stå ute i regnet och frysa. Det man ville är att bara krypa under ett varmt täcke.
Vi kom dit iallafall. Även idag såg man några nya ansikten, man hörde hur "de gamla, som har sett oss redan"förklarade för de nya att vi var från Sverige. Det var extra mycket mat, både soppan och andra rätten var potatis med flera olika mackor och grönsaker, eftersom det var så kallt. Alla åt och åt och åt. Till en av männen fick jag fylla på the 5 gånger.
Vid slutet hade vi ett liten "vittnesbörd"eller snarare en uppmuntran från oss, om att inte ge upp och om att välja en rätt väg. Vi passade på och sa "hej då"eftersom det var varan sista gång för tillfället.
Efteråt delade vi ut en vittnesbörd böcker som församlingen hade tryckt upp. 
Många kom fram och kramade oss. En man kom fram och berättade för mig att han ville hänga sig och visste inte vad han ska göra, han ville ge upp, såg ingen mening med livet. Jag pratade lite med honom, till slut gick han med på att vi skulle skjutsa honom till pastorn. I bilen var han jätte nervös att träffa pastorn, berättade om sitt liv, att han hadde suttit inne i fängelset och att efter hans kvinna dog, blev han utsparkad från arbetet och boendet, han erkände till slut att det var spriten som gjorde mycket. Att innerst inne förstår han att sprit är ett falskt "glädje dryck" men han hade inte ork och kraft att stoppa det och stanna av. Till slut fick han prata länge med pastorn, resultatet blev att han fick åka till församlingens rehabcenter. 
Sen åkte vi på jakt efter barnhem. Vi hann att åka till två av dem. Den första kallades inte ett barnhem längre utan där bodde bara bybarn, en internatskola alltså. På det andra barnhemet var de jättetrevliga men hade jätte mycket att göra och bad oss att ringa senare och prata med rektorn.  Vi blev tipsade om ett annat rehabcenter där de hade samlat alla gatubarn. Efter en viss tid skickas de sen vidare till barnhemen.
På kvällen var vi bjudna till ungdomspastorn och hans fru som är från Ukraina. Dom hade den fräshaste och finaste lägenhet jag någonsin sett i Ryssland.
Vi var där till sent på kvällen och hade det jätte trevligta samtal. De hadde tre små underbara, vackra barn, den minsta var 5 månader bara.
Det är klart att vi fick massor av råvaror med oss, tomater, lök osv.   

 

Nu ska jag skriva om det viktigaste, det vi har kommit hit för.

Om man ska försöka utrycka det med en mening.

 Nämligen att hjälpa till i församlingen, folk som är i nöd, speciellt barn och ungdomar.

Första tanken var, när vi började fundera på att åka ut hit till Ryssland är att hjälpa till på ett barnhem, föräldralösa och gatubarn. Men när vi var här i mars så sa alla att det inte finns kvar några barnhem i den här delen av Ryssland längre, att alla barn har blivit tagna till olika familjer osv. Vilket förvande mig otroligt mycket, kan det verkligen stämma att bara för några år sedan fanns det barnhem i varenda litet samhälle och inte bara ett utan ett antal.

Då tänkte vi, att hjälpa till med gatubarn låg också nära våra hjärtan.

Nu när vi har bott här i en månad, få vi veta och se att poliserna har varit här och kört bort alla gatubarn, vart?, ingen vet.

Men det finns fortfarande mycket behov och mycket att göra här.

Hittills har vi försökt att komma in i församlingens olika arbeten och försökt få en hum om vad de gör och vad vi kan och vill hjälpa till med.

Här kommer våran veckoschema:

Måndag: 06:00-08:00 morgonbön med församlings medlemmar.

               18:00-20:00 bok, affisch utdelning, "heta linjen "människor som har fått den här boken och har frågor eller olika sort problem kan ringa på ett speciellt nummer.

Tisdag:  18:00-20:00 Bönekväll(som inte består så mycket av bön, mest predikningar)

Onsdag:  06:00-08:00 morgon bön för städer och myndigheter m.m

                14:00 mat och kläd utdelning för uteliggare

Torsdag:  18:00-20:00 kvälls bönen (som även här består mycket av predikningar)

Fredag:    06:00-08:00 morgonbön

                18:00 träffas gruppen "Jesus familjen"(arbetet med barn)

Lördag:    06:00 till ca 12 eller så länge man vill själv, hälsa på fattiga, behövande familjer med många barn.

Söndag: 10:00- 13:00 söndag gudstjänst

              15:00-17:00 tonårs samling

               17:00-21:00 ungdom samling

En gång i veckan träffas man med tjejer och har en sorts undervisning, man diskuterar om givna teman för tillfället och läser bibel, om hur man ska leva som ungdom och kristen, hur man ska förhålla sig till sex, äktenskap, klädesval osv.

En gång i månaden är det bönenatt, som består också mycket av minst 6 predikningar och olika lovsångs grupper.

För ett tag sedan kom en man fram till oss och sa att han hade hört att vi ville hjälpa till med barnhems barn och berättade att sådana finns det flera stycken i staden.

Två kvinnor från församlingen också blev intresserad av det.

Nästa vecka ska vi träffas och prata igenom om vi ska starta en sådan grupp som åker till olika barnhem och hjälper till på olika sätt.

Annars har vi tänkt själva privat, åka och hälsa på i olika barnhem och se vart det bär iväg.

Det kanske öppnar sig en dör dit till slut.

Det jobbigaste är att man känner sig så hjälplös när man till exempel delar ut mat till uteliggaren. Det finns så många som far illa ut.

En uteliggare kom fram i förgår och undrade vad vi egentligen gjorde här.

Han kunde inte fatta hur vi kunde lämna Sverige och komma till ett sådant "skitland och skitfolk".

Vi har knappt kommit igång än, men så ser det ut just nu.

Idag har vi i stor sett en ledig dag, jag har tjej träff i kyrkan ikväll men annans har vi inget speciellt. En tjej har några gratis hockey biljetter till ikväll och ska bjuda oss, jag tror nog att Tobias är minst sagt glad för det, han missade ju i måndags då han hade tänkt gå men vi var tvungna att prioritera bort det mot viktigare saker. 

Vi har det inte så jätte värst mycket att göra här än, men det känns ändå som om att tiden inte räcker till riktigt till att skriva blogg inlägg. Men idag ska jag försöka komma ikapp med att uppdatera och tvätta en månads tvätt som vi har samlats på oss. Få se om jag kommer underfund med hur tvättmaskinen fungerar, även den är ett projekt för sig.

Som jag lovade ska jag skriva lite om hur vi bor.

 Vi trodde ju att vi skulle vara här ett år och ville hyra en lägenhet närmare centrum och kyrkans kontor. Men planerna har ändrats och det är ingen ide att hyra något. Även om det vore mycket bättre och skönare att slippa köra bil överallt hela tiden, att frysa på nätterna, har icke välkomna gäster osv.

Hela den här tiden (förutom inte så mycket under första veckan) har vi bott i ett så kallat rehabcenter som församlingen hyr av kommunen vad jag förstår. Fast det är ingen rehabcenter nu, den har de flyttat till en by utanför staden. Just nu använder de den här stora "huset" lite till allt möjligt.

De har mötena på söndagar i stora salen bredvid vårt rum. Det bor ett finskt par här, några vakter, en som brukar städa här, en man som kommer från en annan stad och är här på besök.

Det blir lite svårt att kunna beskriva hela miljön så att ni kan bilda er en bild av den, men eftersom vi inte kan riktigt lägga upp bilder, få jag försöka med mitt fattiga svenska ordförråd göra mitt bästa, beskriva så gott jag kan.

Den här byggnaden ligger 1mil från själva staden, det är en gammal tre våningars industrilokal som de har försökt att renovera.

På första våningen är det i stort sett ett stort förråd och ett litet tryckeri.

På andra våningen är det, det som var rehabcenter med flera rum och ett kök och Stor matsal som rymmer minst 80 personer.

På tredje våningen som jag skrev tidigare, stor sal där de har mötena och andra evenemang och flera rum som är ny renoverat. I en av sådana bor vi, nämligen det största rummet, där det brukar bo heders gäster=)

Det är ett litet hal, en toa och ett sovrum.

Sovrummet är ca 25kv/m med tre små sängar en fåtölj och ett skrivbord. Högt i tak, stort fönster som det bidrar med mycket kyla i rummet, den är inte så tät, fina fräscha tapeter och en golv matta som inte täcker kanterna och längst väggen.   

Hallen är ca 12kv/m består av en stor garderob som är ranglig, två stolar och ett pytte litet köks bord. Även där är det golvmatta.

Toan är ca 15kv/m, kakel runt om men på många ställen inte klart, stor fönster, hyllor, toa(som är också väldigt ranglig, sitsen sitter inte på plats=))och ett badkar med dusch. Det rummet är den kallaste av alla, vi kan ha produkter nere vid fönster eller nere på golvet. Håller sig kallt bättre än i kylen.

En kyl som har sett sina bästa dagar, inga hyllor, blir isigt på noll tid och ändå droppar det vatten hela tiden. Vi försökte avfrosta den idag, få se om det blir bättre. Hittills har alla våra produkter blivit fort dåliga för att de badade i vattnet. Vilket blir att vi måste slänga mycket av det. Vi måste verkligen tänka efter när vi handlar produkter, bara det som håller sig hyfsad länge och noga inplastad. Matlagningen sker nere på andra våningen med en gas spis.

Första nätterna sov vi med kläderna på och berg av täcken och ändå trängde kylan in.

Till slut fick vi en liten fläkt som vi har i halen och toa när vi måste duscha.

Sen gick vi och köpte ett litet element till sovrummet. Som vi har tänkt skänka till församlingen sen. Nu kan vi vistas där i alla fall. Eftersom det räknas som industri lokal sätts inte värme på först i november. När man går ut är det flera grader varmare ute än inne.

  Sen är vi inte ensamma där, vi vet inte hur många gäster vi har men en hel del i alla fall.

Råttor och möss finns det gott om, som lever rövare på nätterna, vilket gör att man får inte så mycket sömn. De gräver i blomkrukan, äter allt som finns tillägligt på bordet eller på golvet. Deras små svarta bajs korn finns överallt verkligen, det så fräscht. Man måste vara noga med att stänga alla väskor och kassar.  River ut och hittar allt, det är nästan som om man har små barn att städa efter. Men Kristi kärlek, man ska dela med sig av det lilla vi har, de vill väl också leva, äta och ha kul.

Nej, vi klagar inte, vi har fått det så mycket bättre än jag hade förväntat mig. Vi har mat, vi har tak över huvudet, nu har vi någorlunda värme också, vi har toa, dusch, köken som går att laga mat på, tvättmaskinen och människor som är så goa och snälla mot oss. Vi har så mycket att vara tacksamma för.

Även om vi saknar den svenska standarden så trivs vi ändå. Jag ska inte dölja, det finns stunder då man undrar vad man har gett sig in i och ångrar ibland, men i stora hela trivs vi.  

Det vi få uppleva och göra här överväger det vi få försaka i form av trygghet och bekvämlighet.

Det har varit strålande sol och sommar värme här, i stort sätt varenda dag sen vi kom hit för en månad sedan. Det kan man inte säga om idag, för idag regnar det rejält.

Vi har varit här nu i en månad, tiden har gått fort.

Nästan hela 2 första veckorna gick åt att springa till olika myndigheter och åka till sjukhus efter sjukhus, ta prov efter prov och samlade dokument för att kunna sen söka ett uppehållstillstånd för T. Och även att pendla 32 mil mellan där mina syskon bor (där vi var tvungna att registrera T på) och Chelni (staden där vi har kyrkan och där vi tänkte bo).

Medens vi var fortfarande i Sverige och förberedde för den här resan och vistelsen här var våran tanke att vi skulle vara här i ett år. Vi hade kollat med migrationsverket i Moskva och med Ryska ambassaden i Sverige att man kunde åka med en privat visum in i landet och sen kunna ansöka om uppehållstillstånd för hela året utan att åka ut ur landet. Alla sa och vi trodde så att gå den här vägen skulle vara den lättaste väg, eftersom jag är rysk medborgare. Att söka ett religiöst visa sa många att det skulle kunna innebära problem för T som utlänning.

För att göra berättelsen kort får vi nu veta att när man söker "tillfällig bosättning" som det heter egentligen (någon form av uppehållstillstånd), MÅSTE man vara utanför landet i 6 månader och att man få den inte för hela året som det var för ett par månader sen, utan nu har de ändrat lagen och att man fick den bara för 3 månader och var tvungen att söka på nytt efter dessa tre månader, samma process om igen. Här stöter vi på våran första stora motgång.

I församlingen finns den en jurist som försöker läsa på i lagen om detta och ger oss först ett hopp om att T kan skippa dem 3 första stegen och ansöka direkt om medborgarskap haken blev där att då var man tvungen att vara gifta i tre år. Vilket vi inte är än.

Där rök den chansen.

Det man mest blir frustrerad för är att ingen värkar riktigt veta vad som gäller och alla säger olika saker. Ingen är van vid hur man gör och hur man kan göra med en ryska som har en svensk man.

Ett annat problem som uppstod är att eftersom T registrerar i ett annat samhälle får han egentligen inte vistas någon annan stans mer än tre dagar. Poliserna kan kolla av honom när som helst och då får man betala mycket straff.  

Ett till problem uppstod när vi skulle förlänga ett papper till bilen, problemet låg i det att bilens tog på mig medens på ryska pappret som vi fick vid gränsen stod den på T. Och att man var tvungen att åka ända till Kazan för att förlänga den.

Saken är den att bilens ägare måste skriva en sort dokument om att den tillåter den och den personen köra ens bil. Vi hade tur som fick en snäll polis man, han tog all ansvar för det på sig själv och vi fick det nya pappret på ett par timmar utan att göra en sort besiktning på bilen.

Vilket skulle innebära att vi var tvungna att lämna bilen där över natten och komma tillbaka nästa dag.

Nu är läget som så att T:s visum går ut den 29 oktober då måste han ut ur landet.

Så då kommer vi tillbaka till Sverige snart igen, där ska vi försöka ansöka om religiöst visum genom Moskva som man kan max få i tre månader och sen ansöka om nästa tre månader osv.

Det kan gå på två veckor om vi kommer att ha inbjudan klar, om inte så kan det ta en månad innan vi kan förhoppnings viss åka ut igen.

Det här är väldigt kortfattat om våra motgångar och situationen vad gäller dokumenten.

Nästa inlägg ska jag försöka skriva om hur vi bor och vad vi gör här, eller har gjort här hittills.

Vårat vecka schema kommer senare...

Nu har det gått tre veckor sedan vi kom hit till Ryssland.

Idag har vi äntligen fixat Internet till våran bärbara dator, så nu kan vi ha bättre kontakt med omvärlden.

Resan hit tog fyra dagar, som vi hade räknat med.

Egentligen skulle jag vilja lägga upp karta på hur vi har kört, vilken väg osv. men det få blir bara med ord än så länge, eftersom vi inte har den bästa uppkopplingen här.

Vi började våran färd på kvällen den 16 september(så fort vi fick våran bil lagat)

Sov över hos släktingar i Luleå.

Den 17 sept åkte vi iväg tidigt...genom Haparanda och genom härliga vägar i Finland.

Där utnyttjade jag mitt körkort med glädje, fast Tobias ändå körde mesta dels.

Vi var framme i Lappenranta (finska-ryska gränsen) vid åtta tiden finsk tid(sju svensk tid).

Vi blev glatt överraskad eftersom vi slapp ta ut all packning ur bilen, för vi hade Myyycke ..bilen var propp full. Men poliserna bad oss bara öppna bagaget och kollade snabbt.

Det som tog tid det ät att fylla i papperet om bilen, först skulle jag fylla i eftersom bilen stod skriven på mig, sen ändrade de sig och sa att eftersom Tobias kör och han inte är ryss så var det bättre att skriva på honom. I slut ändan fick vi ett tillstånds papper som säger att vi få köra med utländsk bil i Ryssland men som vi var tvungna att förlänga om två veckor där vi skulle stanna och registrera oss. Det var en stor lättnad och tacksägelse att vi gick igenom tullen så relativt snabbt och utan problem.

Man märkte direkt att man var i Ryssland, väg standarden var mycket sämre, inte många väg markeringar, inga reflexer vid vägar, det var kolsvart och bilarna körde om som galningar.

Det korta biten som vi åkte till Viborg var jobbigt att åka, man ville komma fram efter en hel dag i bilen. Att det var så mörkt att man inte såg så mycket av vägen var också påfrestande.

Till slut hittade vi fram till henne som vi skulle sova över hos.

Kändes skönt med en riktig toa och en riktig säng.

Dagen efter tog vi lite sovmorgon, vi träffade snabbt en kompis till mig och sen fortsatte vi färden vidare mot Moskva. Det tog minst två timmar innan vi var förbi Sankt Petersburg.

Vägar var hyfsad bra, med tre till fyr fillig väg men tjockt med trafik.

Det tog verkligen sin tid att ta sig till Moskva, mycket vägarbetet, många stora lastbilar, många galna ryssar med sin lada som körde om på mest galnaste sätt.

Man hade verkligen livet som insats när man åkte till bil i Ryssland, med dess trafik, väg standarden, och ryssar som skulle fram först till varje pris, spelar ingen roll hur farligt det är.

Vid tio tiden på kvällen kom vi äntligen in i Moskva.

Vi körde inte in till hjärtat av Moskva. Det kändes som Guds ledning när vi stannade vid en mack och frågade en som jobbade där hur vi skulle köra. Det var en som äntligen kunde verkligen förklara vägen. Om vi inte hade stannat när vi hade då skulle vi kört fel.

Tobias körde på till ett på natten, sen hittade vi äntligen ett motell vid vägen mellan Moskva och Vladimir. Vi var tvungna att ta oss in på något hotell för att Tobias var tvungen att registrera sig inom tre dagar. Där fick vi veta att lagen som förut tillät att registrera utlänningar på ett hotell har ändrats till att man inte tillät att göra det länge utan den skulle man göra genom pass konsulatet. Vi hade inte tid att vänta en dag tills vi skulle få en stämpel i ett litet papper, men de sa att i dator registret skulle man se det sen vid gränsen att vi hade stannat där. Så då fick vi lita på deras ord och fortsätta färden dagen efter, efter en god rejäl frukost och lite sovmorgon.

Nästa närmaste destination var Niznij Novgorod. Resan ditt gick bra, bit viss hade man till och med motorväg. Det var fortfarande tjockt med lastbilar som antingen puttrade på i 40km i timmen eller de lastbilar som orkade mer och körde på mest konstigaste ställen.

Jag vägrade sätta mig vid ratten, hade nog så med att vara en skylt och kartläsare.

Man kunde inte slappna av en endaste sekund, sömn var inte ens tal om.

Efter ett kort stopp i N.Novgorod fortsatte vi till Chebiksary, vidare till Kazan.

Vid nio tiden på kvällen var vi framme i Kazan. Där körde vi vilse, det var så dåligt skyltad.

Vi yrade omkring där en hel timme innan vi kom ut på rätt väg mot Chistopol och sen vidare till byn där mina syskon bor.

Sent på kvällen är det mindre trafik men väldigt dålig sikte. Vägen i Tatarstan går som berg och dalbana. Man ser inte vart den svänger, hur den går, inga reflexpinnar här heller.

Så mycket lättare det är att köra i Sverige, ska aldrig mer klaga på vägar där.

Vid ett litet samhälle 5 mil bort från finishet fick vi kämpa med värsta dimma jag varit med om. Man såg absolut ingenting, varken från bilen eller utanför bilen, i bästa fall 5 meter bort.

Tur att den vägen inte var så vältrafikerad. Vi fick sitta och köra sista biten i 30km i timmen.

Efter en hel timmers yranden ur ett litet samhället också på grund brist på skyltar och sikten.

Efter några hårda ord till varandra och trötta tårar kom vi ut ur den.

Vid tre på natten var vi framme i byn och någonstans i mitten av byn körde vi fast i lera.

Det hade tydligen regnat innan vi kom, och eftersom det inte finns riktiga vägar i byn så blir allt lerigt. Min bror och farbror hjälpte att dra upp bilen.

Till slut fick vi komma in, äta varm mat och sova i varm sägn.

Den 20 september var vi framme och vi klarade 315 mil, hela vägen från Sverige och in i Ryssland ända till Tatarstan.

Nu har det gått tre veckor sedan vi kom hit till Ryssland.

Idag har vi äntligen fixat Internet till våran bärbara dator, så nu kan vi ha bättre kontakt med omvärlden.

Resan hit tog fyra dagar, som vi hade räknat med.

Egentligen skulle jag vilja lägga upp karta på hur vi har kört, vilken väg osv. men det få blir bara med ord än så länge, eftersom vi inte har den bästa uppkopplingen här.

Vi började våran färd på kvällen den 16 september(så fort vi fick våran bil lagat)

Sov över hos släktingar i Luleå.

Den 17 sept åkte vi iväg tidigt...genom Haparanda och genom härliga vägar i Finland.

Där utnyttjade jag mitt körkort med glädje, fast Tobias ändå körde mesta dels.

Vi var framme i Lappenranta (finska-ryska gränsen) vid åtta tiden finsk tid(sju svensk tid).

Vi blev glatt överraskad eftersom vi slapp ta ut all packning ur bilen, för vi hade Myyycke ..bilen var propp full. Men poliserna bad oss bara öppna bagaget och kollade snabbt.

Det som tog tid det ät att fylla i papperet om bilen, först skulle jag fylla i eftersom bilen stod skriven på mig, sen ändrade de sig och sa att eftersom Tobias kör och han inte är ryss så var det bättre att skriva på honom. I slut ändan fick vi ett tillstånds papper som säger att vi få köra med utländsk bil i Ryssland men som vi var tvungna att förlänga om två veckor där vi skulle stanna och registrera oss. Det var en stor lättnad och tacksägelse att vi gick igenom tullen så relativt snabbt och utan problem.

Man märkte direkt att man var i Ryssland, väg standarden var mycket sämre, inte många väg markeringar, inga reflexer vid vägar, det var kolsvart och bilarna körde om som galningar.

Det korta biten som vi åkte till Viborg var jobbigt att åka, man ville komma fram efter en hel dag i bilen. Att det var så mörkt att man inte såg så mycket av vägen var också påfrestande.

Till slut hittade vi fram till henne som vi skulle sova över hos.

Kändes skönt med en riktig toa och en riktig säng.

Dagen efter tog vi lite sovmorgon, vi träffade snabbt en kompis till mig och sen fortsatte vi färden vidare mot Moskva. Det tog minst två timmar innan vi var förbi Sankt Petersburg.

Vägar var hyfsad bra, med tre till fyr fillig väg men tjockt med trafik.

Det tog verkligen sin tid att ta sig till Moskva, mycket vägarbetet, många stora lastbilar, många galna ryssar med sin lada som körde om på mest galnaste sätt.

Man hade verkligen livet som insats när man åkte till bil i Ryssland, med dess trafik, väg standarden, och ryssar som skulle fram först till varje pris, spelar ingen roll hur farligt det är.

Vid tio tiden på kvällen kom vi äntligen in i Moskva.

Vi körde inte in till hjärtat av Moskva. Det kändes som Guds ledning när vi stannade vid en mack och frågade en som jobbade där hur vi skulle köra. Det var en som äntligen kunde verkligen förklara vägen. Om vi inte hade stannat när vi hade då skulle vi kört fel.

Tobias körde på till ett på natten, sen hittade vi äntligen ett motell vid vägen mellan Moskva och Vladimir. Vi var tvungna att ta oss in på något hotell för att Tobias var tvungen att registrera sig inom tre dagar. Där fick vi veta att lagen som förut tillät att registrera utlänningar på ett hotell har ändrats till att man inte tillät att göra det länge utan den skulle man göra genom pass konsulatet. Vi hade inte tid att vänta en dag tills vi skulle få en stämpel i ett litet papper, men de sa att i dator registret skulle man se det sen vid gränsen att vi hade stannat där. Så då fick vi lita på deras ord och fortsätta färden dagen efter, efter en god rejäl frukost och lite sovmorgon.

Nästa närmaste destination var Niznij Novgorod. Resan ditt gick bra, bit viss hade man till och med motorväg. Det var fortfarande tjockt med lastbilar som antingen puttrade på i 40km i timmen eller de lastbilar som orkade mer och körde på mest konstigaste ställen.

Jag vägrade sätta mig vid ratten, hade nog så med att vara en skylt och kartläsare.

Man kunde inte slappna av en endaste sekund, sömn var inte ens tal om.

Efter ett kort stopp i N.Novgorod fortsatte vi till Chebiksary, vidare till Kazan.

Vid nio tiden på kvällen var vi framme i Kazan. Där körde vi vilse, det var så dåligt skyltad.

Vi yrade omkring där en hel timme innan vi kom ut på rätt väg mot Chistopol och sen vidare till byn där mina syskon bor.

Sent på kvällen är det mindre trafik men väldigt dålig sikte. Vägen i Tatarstan går som berg och dalbana. Man ser inte vart den svänger, hur den går, inga reflexpinnar här heller.

Så mycket lättare det är att köra i Sverige, ska aldrig mer klaga på vägar där.

Vid ett litet samhälle 5 mil bort från finishet fick vi kämpa med värsta dimma jag varit med om. Man såg absolut ingenting, varken från bilen eller utanför bilen, i bästa fall 5 meter bort.

Tur att den vägen inte var så vältrafikerad. Vi fick sitta och köra sista biten i 30km i timmen.

Efter en hel timmers yranden ur ett litet samhället också på grund brist på skyltar och sikten.

Efter några hårda ord till varandra och trötta tårar kom vi ut ur den.

Vid tre på natten var vi framme i byn och någonstans i mitten av byn körde vi fast i lera.

Det hade tydligen regnat innan vi kom, och eftersom det inte finns riktiga vägar i byn så blir allt lerigt. Min bror och farbror hjälpte att dra upp bilen.

Till slut fick vi komma in, äta varm mat och sova i varm sägn.

Den 20 september var vi framme och vi klarade 315 mil, hela vägen från Sverige och in i Ryssland ända till Tatarstan.